måndag 24 december 2007

lördag 22 december 2007

Glögg- check!

Så.
Då var glöggen kokt och ska stå och dra med kryddor över natten.
Det är premiär för mig, att koka egen glögg. Jag är väldigt nöjd med mig själv!

Tomathygien

Jag var och handlade mat inför julfirandet på måndag och tisdag. Det var mycket folk som vanligt inne på Woolworths och kanske lite extra många som shoppade inför julen. Jag står och väljer bland frukt och grönsaker när jag får se något som faktiskt gör mig förvånad.

En aussietjej med pojkvän står och diskuterar bland grönsakerna, vilka tomater ska de välja och om gurkan är äcklig. Hon ser ut som en helt normal tjej. Hel och ren klädd i topp och shorts som sitter lite nedhasade så man kan se överdelen av g-stringen.

Det är då hon stoppar ner handen innanför trosorna, kliar sig vääääääldigt noga i rumpan innan hon tar upp handen igen och fortsätter att känna på och inspektera tomaterna.

Jag köpte inga tomater idag.........

torsdag 20 december 2007

Roast or Rust?

Lunchdags och jag plockar fram den nya kastrullen, från IKEA, för att koka livrätten, pasta, till kravallen. Lite irriterat konstaterar jag att den faktiskt har börjat rosta lite vid handtagen.

Muttrar lite för mig själv och tänker att jag borde åka ut och reklamera den. Letar i mina hjärnskrymslen efter det engelska ordet för rost och det poppar upp roast.
This pan has roast/roasted!
Jag inser på en gång att det är helgalet, rodnar och kollar över axeln att ingen har hört vad jag tänkt!

Ibland är man knäppare än vanligt!

onsdag 19 december 2007

Sötaste apan i Bondi Junction!


Barn och teknik

Kravallen vill kolla på en film.
J är ganska duktig på att sätta på DVD´n om det inte är för många val för att få igång filmen. Idag blev det Thomas Tåget.
J leter efter fjärrkontrollen och ropar:

"Var är fjärrtrollen?"

E svarar:

"Nej, inga troll härinne!"

tisdag 18 december 2007

måndag 17 december 2007

Fair Dinkum Aussie Christmas Party!

Vi var ju på fest i fredags, jag och maken. The Christmas party, som jag har fussat om i veckor! Det blir så här, när man blir utsläppt ur dårhuset utan barn, en gång per år.

Jag kände mig väldigt nöjd med klänningen och allt jag köpt till så jag såg fram emot festen, vilket inte alltid är fallet när man inte känner sig fin. Det stora diskussionsämnet här hemma var om jag skulle våga mig på en spray-tan eller inte.

Jag gick faktiskt ner till ett ställe men vände i dörren. Jag såg framför mig en trött tvåbarnsmorsa lika orange-gul som Homer Simpson. Ingen vacker syn!
Nä, jag fegade ur helt enkelt, och köpte brun utan sol till mina blåvita åderbråcksben.

Allt klaffade med barnvakter och jag kunde springa till frissan för att få hjälp med håret. Jag var inte helt nöjd då jag såg ut som Hilary Clinton efteråt, men gick hem och fixade lite så såg det bättre ut. Maken kom hem och vi bytte om och laddade med varsitt glas vin.

Festen skulle börja kl 19 med drinkar och fingermat. Maken hade inte alls bråttom. Det tar en kvart med taxi ,vi går sju., tyckte han. Jag har lite bättre koll och visste att vid den här tiden är det lång kö och väldigt få bilar. Kvart i sju lyckades jag släpa ner honom till taxikön.

Vi väntade och väntade och väntade...... 40 minuter tog det. Vi ramlade in lite stressade en kvart innan middagen skulle börja.
Restaurangen finns i ett stort gammalt hamnmagasin, nere i Woolloomooloo, ute på en kaj, The Finger Wharf. Det finns ett antal restauranger längs kajen och längst ut har Russel Crowe sin lya. Det var jättefint och kvällen var ljummen och det kryllade av glada festfina människor.

Maken presenterade mig för en kollega och hans urtrevliga fru. Vi pratade för fullt när maken knackade mig på axeln och jag vände mig om, tog i hand och hälsade artigt. Killen log glatt och sa: Nice to meet you, I´m John the waiter, would like something to drink?

Jag rodnade rätt bra och beställde champagne. Alla skrattade rätt gott åt att jag skakat hand med kyparen. Efter ett tag satt vi till bords och jag hamnade mellan en kille från Melbourne och Irländare. Båda var jättetrevliga även om killen från Melbourne var lite svår att förstå ibland med aussieengelska i kombination av att han var på kanelen. Kul hade vi i alla fall.

Maten var helt fantastisk! Det var en seafood restaurang och allt var makalöst gott. Som vanligt pratade jag alldeles för mycket så jag hann inte smaka på allt men ett ostron slank ner för första gången någonsin. På med lite citron och slörp och sedan var det "Close your eyes and think of England" (rådet Queen Victoria gav sin dotter inför hennes bröllopsnatt).

Engelskan gick som en dans! Antagligen beroende på att jag drack en del av den fantastiska Chardonnay som serverades. Min största blunder var nog när vi pratade politik och jag skulle säga flyktingar, refugees, men kläckte ur mig fugitives istället....

Det går fort när man har roligt och vips var klockan ett och det var dags att åka hem. När jag ställde mig upp insåg jag att det nog hade blivit en hel del vino fino. Jag var rätt tipsy. Vi hade lika svårt att få taxi hem men lyckades efter att ha gått någon kilometer mot Kings Cross. Tur var väl det eftersom jag hade fått några grymma blåsor på fötterna av skorna.

Lördag morgon var inget vidare.... Maken petade i mig lite frukost och efter en dusch började jag känna mig som en människa igen. Vi drog ner till stranden och fick faktiskt en bra dag med sol och bad, fast jag var helt slut på kvällen.

Men roligt hade vi!

söndag 16 december 2007

Vad man inte ska säga till sin mamma!

Jag sitter framför datorn, djupt försjunken, och slösurfar lite när jag långt borta hör ena sonen ropa:

"Hajpappa, hajpappa! VALMAMMA, VALMAMMA! Jag vill gosa lite!"

VALMAMMA!?

Har ungen dödslängtan, eller?

torsdag 13 december 2007

Ahlgrens Bilar...

....is no more.

Maken har slagit sina lovar runt den enda påsen som jag rev åt mig på IKEA. Jag tyckte vi kunde spara den tills på lördag och verkligen njuta och sukta lite. Men..... Ikväll ska jag iväg några timmar och jag vågade inte lämna bilpåsen i makens våld så länge.

Så igår så tog vi fram den när barnen hade somnat. Jag vet. Taskiga föräldrar som inte delar med sig men, det de inte vet, det lider de inte av.... Något vi antagligen kommer få äta upp när de blir tonåringar....

Maken stod för fördelningen av innehållet. Jag såg ju på en gång att han försökte snika åt sig några extra. En kontrollräkning var på sin plats, tyckte jag och gav honom en känga för att vara en sniken ekonomkonsultslusk.
Maken kontrade genast med att det är allmänt känt att sjuksköterskor inte kan räkna.. Hrmf!

Genast hamnade vi på dagisnivå.... en till dig, en till mig, en till mig, en till mig osv osv.

Jag tyckte dessutom att han roffade åt sig alla gröna som jag tycker är godast. Bara att börja om igen, en grön till dig, en grön till mig....

Sedan satt vi i varsin soffa och moffade sniket i oss bilarna. Det fanns inte en chans att man vågade gå på toaletten och lämna sin skatt obevakad.
Efteråt konstaterade vi att, trots att vi uppnått den högaktningsvärda åldern av 35+, när det kommer till svenskt godis är vi inte mycket bättre än våra barn.

Är det det här det kallas att ha barnasinnet kvar?

Lucia

Ja, då har jag suttit och bölat framför SVT´s Luciaprogram. Det är hemskt vad lättrörd jag är. Barnen har stirrat på mig och undrat varför jag är ledsen.

Inte ledsen, lite rörd bara.

måndag 10 december 2007

Till Anne!

Vi köpte lite mer förvaring till barnens rum. Den här bilden är till Anne och Martin. Ni förstår storheten med färgkombinationen. Jag kan säga att även maken blev glad!

Ekströms Nyponsoppa

Vi fick tag på nyponsoppa på IKEA till barnens stora glädje:

Mamma, mamma! Jag vill ha nyckelsoppa!

En svensk på IKEA

Idag for vi till alla utlandssvenskars Mecka, nämligen IKEA. Det lackar mot jul och jag behövde boosta värmeljusförrådet med 600 värmeljus. Jag har nämligen inte mindre än 35 värmeljusstakar som eldas var och varannan kväll. Då går det lite ljus...

Sedan hade jag börjat få ångest över att allt skulle vara slut i matshopen. Jag visste att det har funnits Aladin och julmust. Det vill man ju inte missa. Sedan ville jag få tag på lite sill och stenbitsrom som är ett måste på julbordet. Som en extra bonus fanns det skånsk senap vilket gjorde mig ganska glad då det inte är riktigt det samma att griljera skinkan (vad det nu blir för något) med dijonsenap.

Jag checkade in tvåmanskravallen på Småland och njöt av min timme i frihet innan det var dags att plocka upp dem och gå och äta lunch. Vi plockade ihop det vi skulle ha i möbel och ljusväg innan vi siktade in oss på matshopen.

Jag måste ha haft något stelt i blicken när jag jagade runt ibland hyllorna.
Sill-check, kaviar-check, nyponsoppa-check, stenbitsrom-check osv, osv. På godisfronten var det rätt lamt. Jag går liksom inte igång på Malacos kolaremmar. Så jag gick och surade över godiset innan jag såg den..... den sista påsen med Ahlgrens Bilar....

Och det var här det började gå lite snett. Jag började ta mig framåt för att få lägga vantarna på bilpåsen. Och det var då jag såg henne.... Kvinnan som tänkte ta påsen mitt framför näsan på mig! Som i slowmotion armbågade jag mig fram och fällde säkert några oskyldiga barn på kuppen men jag hann!!!! Med en tiondelssekund till godo ryckte jag undan påsen från den andra kvinnans giriga klor och ett triumferande "HA!" flög över mina läppar.

Om blickar kunde döda hade jag varit i helvetet nu och brunnit för mitt svåra godisbrott.....

Svettig och med tusen grejer ställde jag mig i kö. Jag hade massor med varor som jag radade upp i kassan. Det är samma kassa som man köper sin hot dog och glass i och i princip alla betalar kontant. Men inte jag. Och som lök på laxen krånglade det med kortbetalningen. Det tog säkert 4 minuter innan mitt köp gick igenom. Det började suckas rätt rejält bakom min rygg.

Det var då jag kom på att jag glömt musten! Ni kan förstå upploppsstämningen när jag dessutom skulle ha 48 halvlitersflaskor med must. Det var då jag hörde kommentaren med sur, besk röst:

"Oh my God! She must be swedish!"

söndag 9 december 2007

Köttdebatten

Det har pågått en köttdebatt i Sverige i veckan som varit. Och jag kan inte låta bli att lägga mig i. Man har smygfilmat i charken i en matvarubutik där de märkt om gammalt kött med nya datum.

Jag måste säga att jag är förvånad att det faktiskt har hänt, fast jag är ju lite blåögd också....

Det som förvånar mig ännu mer är inställningen hos många som skrivit in och debatterat detta på Aftonbladet. Flera skriver "lite skit rensar magen", "luktar det gott är det ingen fara", "matförgiftning har väl ingen dött av" osv osv.

Visst kan jag hålla med om att lite skit rensar magen i övrigt ex en tappad napp, men absolut inte när det gäller kött! Man kan bli fruktansvärt sjuk av dålig köttfärs. Trust me! Jag jobbar (tjänstledig just nu) med hemodialys och vi träffar ibland på de personer som har ätit dålig köttfärs.

Det finns en bakterie som kallas EHEC (Entero Hemorragisk E. coli) som finns i tarmen hos nötboskap. Den kan förekomma i opastöriserade mjölkprodukter, salami, rostbiff osv. Den kan även förekomma i köttfärs. Bakterien utsöndrar ett toxin (gift) som kan orsaka diarréer (ibland blodiga), sönderfall av de röda blodkropparna och njursvikt (hemolytiskt uremiskt syndrom, HUS, hos ca 5% av patienterna). Det är framförallt barn och äldre som utvecklar HUS som kräver intensivvård och hemodialys.

Många återhämtar sig men man kan dö, i Skottland insjuknade 500 personer varav 20 avled. Jag ger aldrig mina barn rå köttfärs. Väl genomstekt kött minskar risken för smitta.

Jag är även skeptisk till köttfärs med extra lång hållbarhetstid som är förpackad på fabrik. Den hållbarhetstiden är beroende av att man förvarar köttet i kylskåp som håller max 4 grader. Vilket kylskåp gör det? Inte mitt i alla fall.

Nej, jag tycker inte att man kan ta "fulmärkt" kött med en klackspark. Jag tycker det är förjävligt att man leker med folks hälsa för att tjäna några kronor. Jag trodde faktiskt att det gick att lita på butikerna.

Och jag trodde folk visste bättre.

Julskinka del 2

Först och främst, Tack alla som kommit med bra skinkförslag!
Jag googlade i morse på hur man rimmar sin egen skinka och blev lite nedslagen.

Så här gör man:
"Hittar man ingen färdigrimmad skinka, eller om man helt enkelt har tid och lust, så går det bra att salta in skinkan själv. Man gnider in den i salt och socker, och låter den sedan dra i en salt- och sockerlag i 14-20 dagar. Man bör tillsätta salpeter för att få den lite aptitligare röda färgen, annars blir den bara grå."

Hepp, 14-20 dagar, ja det kan vi glömma direkt. Det kommer jag inte hinna med. Jag får helt enkelt köpa en skinka i butikerna och griljera den och det kommer säkert smaka bra.
Rimma en egen skinka..... Det får jag nog göra nästa jul.

lördag 8 december 2007

Vid frukostbordet i morse...

Ena sonen dricker sin juice och rapar, ganska högljutt.

Maken och jag säger samtidigt: Vad säger man?

Andra sonen svarar: Ursäkta mig!

Jag säger: Duktig kille, ursäkta mig heter Excuse me på engelska. Kan du säga det?

Sonen svarar: SeeEEEx me!

fredag 7 december 2007

Trubbel med skinkan

Jag har ett problem. Det är ju snart jul och vill gärna ha en julskinka på bordet men..... Jag har varit i affärerna och kliat mig i huvudet. Det finns precooked, presliced, with bone, semi boneless osv osv. Alltså, jag har ingen aning om vilken jag ska köpa.

Det går ju liksom inte att knata dit och säga: You know in Sweden, we buy the ham boneless and rimmad. Then you either cook it on the stove or in the owen. Do you know where I can find rimmad ham????

Vad i helsike heter rimmad på engelska? Det måste ju finnas rimmad skinka någonstans men vad heter den i sådant fall?? Är det någon som vet?

Det skulle ju vara hårt att vara utan skinkan i jul.... Ve, vilket öde....

Idag fick vi lite regn...




Bildena har jag lånat från Sydney Morning Herald.

torsdag 6 december 2007

Kaffe, tack!

Ena sonen klagade på ont i foten och kläckte ur sig följande:

Snälla, ge mig lite kaffe så jag blir glad igen!

Japp, mina barn gillar kaffe med mjölk.

Önskestafett

Abbes pappa har utmanat mig på en önskestafett, och jag tänkte försöka mig på att anta utmaningen och bolla den vidare till några andra. Det kommer från början från Mymlan och hon skriver så här:"Eftersom det är jul snart tänkte jag köra på önsketemat. Men det behöver inte vara realistiska önskningar eller materiella saker. Så här gör ni: Skriv en önskelista med sju önskningar. Motivera dem, kort eller långt. Tagga sju bloggare som ska göra detsamma."

Så här kommer den. Snälla Tomten, i år önskar jag
  1. Att vår/våra högt efterlängtade familj och vänner hade möjlighet att komma och hälsa på oss här i Sydney. Ibland längtar jag efter dem alla så det river i hjärtat. Jag önskar att det inte vore så förtvivlat långt hem till Sverige.
  2. Att jag skulle få möjligheten att gå en fotokurs och lära mig att ta riktigt fina bilder och kunna utnyttja min nya fina kamera lite bättre.
  3. Att mamma och pappa blir lite piggare.
  4. Att ena sonens skelning inte behöver opereras.
  5. Inga fler barn far illa, misshandlas eller dödas. Det har varit lite för mycket av den varan den senaste tiden här i Australien och i Sverige.
  6. Att vi får vara friska.
  7. Och sist men inte minst, Fred på jorden!

Och jo! En ny mobiltelefon med svensk T9-funktion och en riktigt bra inbyggd kamera! Det blev visst åtta önskningar men jag tror inte att Tomten är knusslig!

Jag skickar stafettpinnen vidare till..... Anne, Annika, Jess, Saring, Fia, Petra och Matilda! Kom igen och önska nu!

onsdag 5 december 2007

Lika som bär?

Det har framförts åsikter från bekanta i Sverige att maken har vissa likheter med Magnus Carlsson......

Jag är böjd att hålla med.

Vad tycker ni?

Länkad

Jag såg att Matilda har länkat min blogg. Jag blir fortfarande så löjligt glad när någon väljer att länka min blogg. Så tack!

Ps. Jag försöker och försöker kommentera hos dig Matilda men det fungerar inte alls.....Ds.

Ophtalmologistbesök

Jag är helt slut!

Idag har vi varit hos ena sonens ophtalmologist (ögonspecialist). Han skelar och får behandling med ögonlapp och glasögon. Med glasögonen fungerar det väl lite si och så med, han behåller dem på nu men kikar under eller över. Lite Moment 22 över det hela.

Vi går privat hos en doktor som finns i Wentworthville, en bra bit västerut. Att vi hamnade där beror egentligen på att jag trodde jag ringde ett sjukhus i närheten men det visade sig att det var ett som ligger halvvägs till Blue Mountains. Ibland är jag lite för blond för mitt eget bästa....

Vi fick erbjudandet att byta till en som finns närmre men denna doktor är lite för bra för att slarva bort. Sonen kan vara minst sagt besvärlig i sådana här sammanhang. Sista besöket i Sverige slutade med en brottningsmatch och ungen slet sig och sprang vrålande mot Huddinge sjukhus utgång. Jag var högröd och genomsvettig......

Aussiedoktorn är av en helt annan kaliber. Jag är livrädd för henne! Hon pekar med hela handen och är.... inte barsk men väldigt bestämd. Andra sonen, E, sitter som ett ljus och väntar snällt och J gör i princip alltid som hon säger. De har även en massa fantastiska hjälpmedel som sjungande tomtar och gorillor på hyllor här och var som gör att barnen tittar dit de ska.

Normalt åker vi tåg ut till doktorn men idag tänkte jag ta bilen av olika anledningar. Dels sparar vi nästan två timmar i restid och dels är vädret synnerligen opålitligt. Det har regnat otroligt mycket på sina håll och jag hade ingen lust att hamna i ett skyfall på väg från tåget.

Bilen blev det. Jag är fortfarande lite harig att köra framför allt som ensam vuxen. Men det gick bra! Vi hamnade i ett skyfall så vi knappt såg bilen framför på motorvägen och det kändes nästan som om vi skulle flyta bort. När vi kom fram så vräkte det ner. Så det var en sagolik tur att jag spottade upp mig och faktiskt körde!

Doktorn var på lysande humör och drog på munnen en gång! Jag var helt chockad! Hon var dessutom nöjd med J och hans öga, ska använda glasögonen mer bara. Och när vi gick önskade hon Happy Holiday´s! Jag tappade talförmågan och stammade fram ett svar. Hon verkade nästan mänsklig! Nu låter det som jag inte gillar henne men det gör jag! Hon är verkligen skitbra med J som annars skulle ligga och gorma på golvet.

Vägen hem gick bra den med. Jag klarade tom att backa ut stridsvagnen från parkeringen utan plåt- och personskador! Sydneytrafiken är en historia för sig. Här är det alltid rusningstrafik, bara mer eller mindre.

När vi kom hem pös jag ihop som en ballong. Helt slut! Det tar på att vara koncentrerad på bilkörningen. I morgon ska jag köra igen.... Jag kommer behöva semester efter två bilturer!

Kvällshimmel över Sydney


tisdag 4 december 2007

Christmasparty!

Om några veckor ska makens företag ha julfest för alla anställda med respektive. Det ska bli fin middag på The Finger Wharf i Woolloomooloo, The Loo i folkmun.
Jag har haft världens angst över denna fest. Som en lite för tjock kvinna i sina bästa år är det vansinnigt svårt att hitta något snyggt att ha på sig.

Idag har jag shoppat. Jag gick in på David Jones, ett av varuhusen med en massa klädmärken, och sade: Hjälp!

Och hjälp fick jag. En enkel snygg svart klänning som tom mina liljekullar får plats i! Den är fantastiskt skön och man kan fiffa till den med lite accesoarer. Jag har köpt snygga skor, sjal, lite smycken, och en jättefrän aftonväska.

Sedan var det där med t-shirtbrännan.....

Det får kanske bli en spray-tan ändå.... Eller vad säger du, Matilda?

The MO


Förstår ni nu vad jag menar med tysk porrstjärna?

Plånbokslös

Maken var nöjd igår.

Han hade lyckats få med sig min plånbok, telefon och nycklar till jobbet igår. Jag var helt handikappad och kunde inte ens köpa ett tuggummi.
Han tyckte det var ett effektivt sätt att spara pengar på.

Jag tog igen det idag......

Shop til you drop!

måndag 3 december 2007

På begäran... The Mo!






Så, på begäran av Annika och SweFlo publiceras härmed, med makens tillstånd, en liten sekvens av The Mo.
Översta bilden är tagen 1/11 med ett nyrakat babyface. Bilden i mitten är vald då kära maken inte fullt så mycket ser ut som en tysk porrstjärna. Den är tagen dagen innan sista bilden. Sista bilden är tagen 30/11 då företaget ställde till med fest och tog dit en barberare som rakade av allas MO´s. Pris delades ut till bästa MO och som ni säkert gissar så vann inte maken.
Jag är helt övertygad om att Sydney området kommer att få en dramatisk dipp i barnafödandet om ca 9 månader.....

Idag hade vi oväder...




söndag 2 december 2007

Underbara barn!

Jag pratade i telefon med min bästa vän i Sverige via Skype. Mitt i samtalet blev vi avbrutna när hennes 4 ½ åriga dotter kommer och säger:

Mamma, A, lillasyster på snart 2år, är inne på toaletten och leker med de där sakerna du brukar ha i trosorna!

Byråkrati AB

Jag tänkte dela med mig av erfarenheten av lite aussiebyråkrati. För snart två veckor sedan skaffade jag ett australiensiskt körkort vilket utvecklade sig till rena rama farsen.... Så här kommer en lång utläggning, häng med nu...

Maken skaffade ett redan i höstas (läs april) och det var en ganska komplicerad process då han var tvungen att få sitt svenska översatt till engelska innan han kunde gå till RTA (Road and Traffic Authority) och få ett aussiekörkort. Jag tyckte det verkade lite komplicerat och det kändes dessutom oöverstigligt att försöka ordna allt detta i sällskap av två mycket energiska fyraåringar. Men nu har vi ju vår nanny L två dagar i veckan så nu tänkte jag passa på.

Jag fick tipset, av favvokompisen A, att det finns ett RTA-office i Bondi Junction där vi bor. De hade varit där några veckor innan och fått ut sina körkort utan att behöva översätta sina svenska! A sade åt mig att ta med svenska körkortet, passet och en en räkning eller ett kontoutdrag som verifierade adressen vi bor på då den ska stå på körkortet.

Måndagen kom och jag tänkte passa på nu när nanny L hade hand om kravallen. Eftersom maken står på hyreskontrakt och räkningar så tog jag med ett brev med mitt namn och adress från Myer, ett av varuhusen som jag har ett bonuskort hos. Passet förträngde min amöbahjärna när jag glatt traskade bort till RTA.

Det blev nobben direkt. Inget pass, inget körkort. Myerbrevet var helt värdelöst, glöm det.
Gör om, gör rätt!

Jag gick hem och hämtade passet. Sedan gick jag till vårt lokala bankkontor och bad om hjälp. Jag finns ju med i deras rullar, då jag har ett eget bankkort, och de var mycket hjälpsamma och skrev ut ett intyg om att Christina Träpinne (inte mitt riktiga namn) var kund hos dem. Nöjd och ganska målmedveten travade jag tillbaka till RTA.

I luckan hos RTA presenterade jag alla mina papper. Killen slängde en blick på mitt körkort och sa: Det där måste du översätta, hur ska jag veta att det är ett körkort!? Jag protesterade och sade att det hade ju gått bra för mina vänner som varit på samma RTA-office och fått sina körkort utan översättning. Han stirrade surt på mig och kollade lite mer noga och bestämde sig helt plötsligt att det nog dög ändå. Jag andades ut och tänkte att nu är saken biff.

Men.

Inget får vara enkelt i livet. Jag har tre namn, Berith Christina Cecilia, men Christina är mitt tilltalsnamn. Jag har ofta fått stå ut med att bli kallad Berith hos doktorn, upprop i skolan (ni kan tänka er fnisset) och i olika brev (Kära Berith....). Som tuff tonåring på 80-talet är det inte The Shit att heta Berith, kan jag meddela. Ett trauma, är vad det är.....

Så. I passet står det Berith Christina Cecilia. Mitt visum är utställt på Berith C. Brevet på banken enbart Christina och körkortet Berith Christina Cecilia. Det var nu han började krångla ordentligt.

Han: Du heter inte Christina, du heter Berith!
Jag: Njaa, alltså jag heter ju Berith också men mitt tilltalsnamn är Christina.
Han: Inte i Australien. Här heter du Berith. Dessutom stämmer inte bankens intyg och visumet med övriga handlingar. Det här kan jag verkligen inte godkänna, Berith. Du måste ha ett intyg från banken där ditt namn är Berith.

Nu började det ryka i mina öron. Kontentan blev att jag kunde få ett körkort utställt på Berith Träpinne om jag ändrade mitt intyg från banken. Sur som f#n stormade jag ut därifrån. Jag ringde favvokompisen A och beklagade mig. Hon lugnade ner mig och sade att jag alltid kunde ändra namnet hos banken till Berith Christina Cecilia. Då får jag ju med mitt egentliga tilltalsnamn trots att jag verkar vara en Berith i Australien.

Sagt och gjort. Banken var lika vänliga och ändrade intyget. Jag travade surt tillbaka till RTA. Fick träffa en annan handläggare som glatt konstaterade att: Jaha, du är svensk det här blir inga problemos! Fotot togs. Jag läste nedersta raden på syntavlan. Betalade 106AUD för besväret och satte mig ner och väntade.

Fem minuter tog det. Sedan hörde jag någon som ropade upp Berith Träpinne och jag fick mitt körkort. Det tog precis hela dagen!

Jag kommer aldrig förlåta mina föräldrar för den här namnkombinationen. Ever!

Hur svårt kan det vara att sätta mitt tilltalsnamn först?

//Berith

Solbränna

Jag börjar få en präktigt snygg t-shirtbränna....
Den gör sig säkert bra till finklänningen, med tunna axelband, på fina festen med makens jobb.
Not!

fredag 30 november 2007

Kör försiktigt

På vägen hem från Hunter Valley passerade vi en by som hade en skylt. Det stod:

Lochinvar welcomes careful drivers. We have two cemeteries but NO hospital.

From mountain high to valley low

Så.
Nu är vi hemma igen.
Eller vi kom hem redan i onsdags men det har varit massor att fixa med så bloggen fick vänta. Jag har inte "outat" bloggen till svärisarna och det var svårt att sitta och smygblogga. Men nu så!

Vi for upp till Blue Mountains på lördag morgon och tyvärr hade vi inget vidare väder. Det var mest moln och regn. Katoomba ligger på 1000 m höjd och då kan man snacka om att gå på moln, för det var precis det vi gjorde.
Vi åkte till Wentworth Falls som ska vara fantastiskt vackert men det var bara mjölkvitt och ingen som helst utsikt. Men så här ser det ut en bra dag!


Vi for vidare till Jenolan Caves som kändes som ett bättre alternativ en regnig dag. På vägen dit lättade det upp lite och vi åkte genom en vacker dal.
I Australien finns det som bekant kängurus men de två vi såg andades inte.... Så man förstår att det finns varningsskyltar. Det är ju inte som att köra på en älg men de är ganska stora så det blir en redig smäll.

Jenolan Caves är ett system av grottor av sandsten och bergskristall (om jag förstod guiden, med den otroligt breda aussieaccenten, rätt). Vi gick en entimmestur och det var otroligt vackert och lite spännande för stora som små.
Den här klippformationen kallas för drakhuvudet.


Söndagen bjöd på lite bättre väder så vi åkte ner till Scenic World som har den brantaste rälssnutten i världen. Man sitter i en liten vagn och rullar ner för berget och det är ruskigt brant!!! Hua, men kul är det. Man kommer ner till regnskogen och kan gå runt och titta då det är väldigt anpassat med boardwalks. Toppen när man har två småknattar som inte orkar med allt för strapatsrika turer.



Eftermiddagen tillbringades på ett ångtåg med anor från 1800-talet. Vi åkte en tur på 1 ½ timme och killarna var i extas. Loket bytte plats flera gånger på färden nedför berget och vi höll oss framme och fick åka med i loket! Skitroligt!


På måndagen for vi upp till Hunter Valley och vindistrikten. Under hela tisdagen åkte vi runt och provade viner. Jag körde då jag i ett svagt ögonblick erbjudit mig. Det blev en del viner med hem, bla nyårsbubblet. Det är vackert i Hunter Valley och fullkomligt gödslat med vingårdar.







fredag 23 november 2007

En snabb uppdatering

Jösses! Det är full fart. Makens föräldrar kom i tisdags och det har varit fullt ös överallt utom på bloggen min. Dagarna är fulla med aktiviteter och kvällarna är sällan slut före tolv och då är jag för slut för att orka blogga. Så tråkig är jag....

Vi har hunnit med The Rocks, Operahuset, Botaniska trädgården, Akvariet, Maritime museum och att gå och fixa fötterna. Idag har jag och killarna tagit en hemmadag för att städa, tvätta och plocka för i morgon drar vi till Blue Mountains! Vi ska bo två nätter i Katoomba och hinna med natur, grottor, vattenfall och regnskog.

På måndag åker vi norrut till Hunter Valley och vindistrikten för fler naturupplevelser och en massa vinprovning. Vi ska bo två nätter på en vinodling som heter Kurrajong.

Så därför kommer det vara tyst på bloggen i några dagar. Jag återkommer med lite bilder och så ska jag berätta hur det gick när i veckan lyckades fixa mitt aussikörkort. Ingen lätt uppgift, visade det sig.

Ha det gott go´bloggvänner så hörs vi snart!

söndag 18 november 2007

Språkförväxlingar del 2

Jag funderar en del på hur svenska språket uppfattas utomlands, som ni kanske märkt. En gång jag gärna skulle vilja ha varit en fluga på väggen var när Gun Hellsvik (justitiesminister 1991-94) var på officiellt besök i USA.

Tänk er ansiktuttrycken när hon presenterar sig och det antagligen låter så här: Hello, my name is Gun Hells Week.

Men förstå, att heta Pistol Helvetes Vecka!

En lyxhustrus dilemma

Maken: Älskling, har du lagat de där trasiga byxorna åt mig?

Lyxhustrun: Men snälla du, när skulle jag hunnit det? Jag är ju för sjutton ledig hela dagarna!

Lördagsnöjet

Vi tog en stranddag i går. Det blev Congwong beach i La Perouse som ligger söderut i Botany Bay. Det är en trevlig strand utan några större vågor. Vi hade en suveränt skön dag och bara njöt av att vara tillsammans.


Det finns så många häftiga sandstensklippor längs havet. Den här finns i Botany Bay. På tisdag kommer makens föräldrar på ett efterlängtat besök! Det ska bli så roligt att få visa alla våra smultronställen och göra roliga saker.
Nästa helg åker vi upp till Blue mountains och sover två nätter i Katoomba. Det finns massor att se och det kommer att bli en fantastisk naturupplevelse. Sedan ska vi rulla vidare till Hunter Valley och bo två nätter. Hunter Valley är ett av New South Wales vindistrikt och ligger nordväst om Sydney. Det ser vi fram emot!!

Torsdagssvammel

Jag har sagt det förut men säger det igen. Det är något visst med havet som ger en ro i själen. Jag har känt mig lite nere och längtat efter alla därhemma ett tag. Men i torsdags åkte jag och killarna ner till Bronte beach och grillade lunch och hade det trevligt på stranden och genast känns det bättre!

Det märks att turistsäsongen kommit igång. Det är många japaner här som blir som förbytta när de kommer till havet. Det är sällan de har badkläder på sig men de går gärna ner till vattnet och ska doppa fötterna men till följd av att de blir överraskade av vågorna och blir genomblöta.
Solen är bra stark nu och UV-strålningen pendlar mellan very high och extreme. Jag som är blond och har ett pigment som gör mig blåvit på vintern och att jag ser mindre död ut på sommaren, får verkligen passa mig för solen. De flesta barnen har solskyddskläder som mina har på bilden. Vi har även ett strandtält som solskydd, helt oumbärligt som barnfamilj i Australien.
På bussen hem fick vi sällskap av tre praktfyllon. Naturligtvis satt de runt oss och luktade.... mindre gott. Men de var rätt rara ändå. En kille svor till men hejdade sig när han kom på att barnen hade stora öron och sade: Sorry, love! Det hade jag aldrig fått höra i Sverige tror jag!


Vi andra då?


onsdag 14 november 2007

Språkförväxling

Jag och barnen var på vårt favvoställe i förra veckan. Powerhouse museum har massor med grunkor att utforska för stora som små. Det finns allt ifrån gamla lokomotiv, robotar och lekhörnor för barn.

En av dessa lekhörnor har en tv med mindre rutor som visar olika antal föremål. När en siffra kommer upp i mitten ska man trycka på den rutan som innehåller rätt antal föremål. Ena sonen är väldigt intresserad av siffror och bokstäver och lekte länge vid sifferstationen.

Efter en kvart började kvinnan brevid se lite besvärad ut. Först förstod jag inte varför men kom på det efter en stund. Jag och sonen ropade ju SEX! ett antal gånger och såg överlyckliga ut och dessutom skrek BRA! ett antal gånger.

Hon undrade nog varför jag pratade snusk med min fyraåring och dessutom drog in behåar i diskussionen hela tiden.....

Och jag är ju så knäpp att jag måste förklara mig: You know in Sweden sex is six but also means sex and bra isn´t BRA, you know, he, he, it means good so if I say sex and bra it really means six and good but it could mean good sex as well you know... Oh, you´re leaving?? Bye, bye...

Kisspaus

För sjutton år sedan hade jag och min familj varit på begravning. Pappas gamla faster hade äntligen fått somna in, 90 år gammal, efter att ha varit svårt sjuk i över ett år.

Begravningen ägde rum i Linköping och vi var på väg hem till Västerås när det var dags för en kisspaus. Det var i mörkaste november längs en mindre riksväg. Ingen snö låg på marken och inget lyste upp omgivningen som var fullständigt kolsvart.

Ingen av oss vågade sig särskilt långt från bilen och jag satte mig på huk längs vägkanten med rumpan i vädret. Det var knappt någon trafik. Plötsligt sken himlen upp bakom mig, av helljuset från en långtradare. Jag satt fortfarande på huk och fick väldigt bråttom.
Då skriker brorsan:

Dra upp brallorna, Kicki! Han blir ju för fan bländad!

Precis då kommer långtradaren över krönet och brassar helljuset rakt i min vita rumpa. Snacka om nakenchock för den stackars chauffören!

Det tog ett bra tag för mig att förlåta brorsan för den kommentaren.
Nu för tiden skrattar jag ganska gott när jag kommer att tänka på den där kolsvarta kvällen vid vägkanten längs en av riksvägarna mellan Linköping och Västerås

Det här med visum

Jag läste på Petras blogg att hennes visum till Puerto Rico var färdigt och blev lite inspirerad att berätta om hur det gick till för oss och vårt Aussievisum....

Under hösten 2006 blev det klart att vi skulle flytta till Sydney då maken fått jobbet som konsultslusk (hans egna ord!) på företaget som säljer datorsystem till försäkringsbolag och banker. Efter en massa roddande fram och tillbaka med avresedatum så bestämdes det att vi skulle åka i slutet av januari 2007.

Maken låg på om visumen eftersom det kändes viktigt att det inte skulle bli något strul. Det finns olika visum beroende på vad man ska göra i Australien. Turistvisumet tillåter en att stanna i 3 (tror jag) månader. Det finns även ett visum om man vill komma och säsongsarbeta, som många ungdomar gör, och det är på 1 år (tror jag). Sedan finns det ett arbetsvisum (subclass 457) som man kan stanna längre på och som oftast arbetsgivaren sponsrar.

Vi skulle resa in på ett turistvisum. Maken tyckte det lät konstigt och förhörde sig noga om det verkligen skulle vara så. Jo, fick vi veta, det är för meckigt att ansöka om subclass 457 utanför Australien eftersom det ingår läkarundersökning och det är bara vissa som är godkända att genomföra den vare sig man är i Sverige eller Australien. Så turistvisum skulle det bli och så skulle företaget fixa nytt när vi kom hit.

Det tar i runda slängar ett dygn att flyga till Sydney från Stockholm. Ena sonen drog på sig en virusinfektion två dagar innan avresa och var ganska febrig och hostig. Vi var till doktorn dagen innan avresa för att kolla upp honom och fick klartecken att åka. Så vi bordade planet till Bangkok för vår maratonresa.

Eftersom resan bokades så sent hade vi fått de platser som fanns kvar. Mellan Stockholm och Bangkok fick åka i Thai airs absoluta första klass. Vi trodde de hade gjort fel när de visade oss platserna längst fram. Sätena var som lyxfåtöljer som blev en säng med några knapptryckningar. Vi var 12 passagerare i första klass och hade tre flygvärdinnor och egen bar. Urlyxigt och fantastiskt skönt eftersom ena sonen var sjuk och sov mest. Det är antagligen första och sista gången jag åker första klass!!!

Det var ett ganska trött och skitigt gäng som landade i Sydney kl 22 på kvällen. Vi hade fyllt i de där obligatoriska korten ni vet: Har du knark med dig? Ska du utföra terroristhandlingar medan du är i landet? Har du vapen med dig? Vad är syftet med er resa? Och det var här det gick snett.....

Syftet med vår resa var ju att slå ner bopålarna ett tag och arbeta.
Så vi skrev det.
Inte. Bra.
Vi reste ju in på turistvisum! Då får man inte arbeta! Vi blev tagna till sidan och en immigrationsinspektör dök upp. Hon var max 160 cm lång och fullständigt skräckinjagande! Hon spände ögonen i oss och talade om hur allvarligt detta var. Vi riskerade att få åka med vändande plan! Jag kan tala om att mina knän skallrade rätt kraftigt.

Efter ett kortare förhör, som kändes som en hel evighet, fick hon telefonnumret till makens chef. Han blev uppringd kl 23 på kvällen och fick verifiera att han visste vilka vi var och att han gick i god för oss. Motvilligt släppte hon igenom oss och varnade maken att jobba innan hans riktiga visum var klart.

Det var ett skakat gäng som gick till bagagebandet och hämtade ut fyra jätteresväskor, en tvillingvagn och två bilbarnstolar och letade upp en taxi. Taxikillen lyckades klämma in oss fyra och allt bagage i en kombi. Men hur han lyckades med det, det är en annan historia!

tisdag 13 november 2007

Avdelning sköna kommentarer

Ena sonen fick syn på nya kameran och konstaterade att jag hade köpt en ny.

Ja, sa jag, det var ju någon som stal vår andra kamera. Får man stjäla?

Sonen sätter upp ena handen framför sig och ropar:

Nej! Inte ÖLA (stjäla)!

Lååångsamt...

Man vet att man har en långsam internet uppkoppling när man hinner plocka ur diskmaskinen medan datorn laddar upp en sida.

måndag 12 november 2007

Har egentligen annat att göra....

Det är fint väder idag och vi borde väl vara ute.
Men.
Tvätten hopar sig och killarna måste ju ha rena kalsonger.
Om en vecka kommer "the in-laws" och jag borde tvätta fönster.
Skafferiet är ganska rörigt...
Gästrummet borde plockas i ordning.
Jag borde öva barnen i engelska....

Och här sitter jag och bloggar!

Dyrt toabesök....

...blev det i helgen. Vi var på Aquatic centre i Olympiska Parken och badade. Ena sonen blev väääldigt kissnödig och vi rusade in i damernas omklädningsrum och gick på toaletten. Han kissade ner toalett, golv och badbyxor.

Jag lade ifrån mig vår vattentäta digitalkamera på toarullshållaren och började torka upp. Sedan gick vi till handfatet för att skölja upp badbyxorna innan vi gick tillbaka ut till poolen och glömde..... kameran.

Jag sprang genast tillbaka men den var borta. Den som tog den har ju dessutom ingen nytta av den utan batteriladdare, USB-kabel och kameraprogrammet till datorn. Så varför ta den???
Jag har en Canon Eos 400D också men den kan jag inte släpa med mig överallt tex till stranden. Så jag behöver en liten kamera också eftersom jag fotar mycket till vår hemsida som jag uppdaterar dagligen. Det blev till att köpa en ny....

Många dollar blev det, närmare bestämt 550 AUD. Kan man göra roligare saker för....

fredag 9 november 2007

MOOOOOvember!

Australien i november går i välgörenhetens tecken. Det är väldigt förmånligt, skattemässigt, för företagen att donera pengar till välgörande ändamål. Ett av dessa är MOvember.

MOvember går ut på att arbetstagarna startar månaden med ett renrakat, oskuldsfullt ansikte för att under novembers gång odla en mustasch, en MO. För besväret skänker arbetsgivaren 300 dollar till forskning kring, bla prostacancer. MO-brothers har även sina anhöriga och vänner att skänka pengar i hans namn.

Min man är en MO-brother.

Jag tycker, just nu, att han mest liknar en tysk porrstjärna, det är bara de vita tubsockorna som saknas.

Men det är väl bara att stå ut....

Det är ju för en god sak!

Klavertramp!

Äntligen fredag. Vi har precis avnjutit en god middag och sippar på vårt vin.
Ena sonen, som står på en stol, tar sats och hoppar ner på golvet.

Ganska rultig mamma i 37-årsåldern, säger: Oj, oj det där inget jag skulle ge mig på. Mina knän skulle braka sönder helt!

Pappa, 30-plus men ändå i ganska okej form, konstaterar: Ja, skulle jag göra något liknande skulle ryggen packa ihop totalt!

Ganska rultig mamma i 37-årsåldern säger, och tycker hon är rolig(!): Ja, för min del, egentligen, skulle både rygg och knän ge upp, he, he.

Pappa, 30-plus men ändå i ganska okej form säger då: Men det är ju ändå typ 40 år mellan dig och sonen så det är ju inte så konstigt!

Klavertrampklavertrampklavertrampklavertramp!!!!!!!!!!!

Ganska rultig mamma i 37-årsåldern ser jävligt sur ut!

Pappa, 30-plus men ändå i ganska okej form säger: Här älskling ta lite mer vin!

Brasklapp: Ganska rultig mamma i 37-årsåldern har den fullaste respekt för alla i 40-årsåldern och uppåt!!!

torsdag 8 november 2007

Vissa saker är det lag på!

Visste ni att det i Storbrittanien är förbjudet enligt lag att dö medan man befinner sig i Houses of Parliament?

I Liverpool finns det även en lag på att endast butiksbiträden i akvariefiskaffärer har tillåtelse att vara topless in public.

En annan lag i Storbrittanien tillåter gravida kvinnor att kissa var hon vill, inkluderat i en polismans hjälm.

De tio mest bisarra lagar, internationellt, som röstades fram blev som följer;
  1. I Ohio är det olagligt att berusa akvariefiskar.
  2. I Indonesien är straffet för onani, halshuggning. (Hur kollar de det??)
  3. En manlig doktor i Bahrain kan endast undersöka kvinnors underliv via en spegel(!).
  4. I Schweiz får inte män kissa på toaletten, ståendes, efter kl 22.
  5. I Alabama är det olagligt att köra bil med ögonbindel.
  6. I Florida riskerar ogifta kvinnor som hoppar fallskärm att hamna i fängelse.
  7. Kvinnor i Vermont måste be sina äkta makar om tillåtelse att ha löständer.
  8. I Milano måste du le, förutom på begravningar eller på sjukhusbesök.
  9. I Japan har man ingen åldergräns för consent (samtycke). (Jag antar att de menar till att ha sex med någon).
  10. I Frankrike är det olagligt att döpa en gris till Napoleon.
Allt enligt gratistidningen mX som delas ut i Sydneys tunnelbana/pendeltåg.
Jag tycker att nummer 10 är rätt rolig!

Är det någon som känner till några fler?

En sak blir jag inte klok på...

I Australien har man som bekant, vänstertrafik. På trottoarer och i rulltrappor håller 95% av alla människor till vänster.

Men inte in Chinatown! Där håller 95% av alla människor till höger!

Varför då?

onsdag 7 november 2007

I natt..

...vaknade jag med ett ryck av att ena sonen stod tio centimeter från mitt ansikte. Han var väldigt ledsen och ropade gång på gång:

"Jag vill också ha glass! Jag vill också ha glass!"

Stackars barn, vilken mardröm han måste haft! Alla fick glass utom han. Vad är mardrömmar om vampyrer och monster i jämförelse mot att bli utan glass??

Vilket trauma!

måndag 5 november 2007

Knäböj!

Tänk er denna syn;

Maken med en son draperad över axlarna hojtandes: Knäböj, knäböj.

Tänk er sedan att son nummer två som ligger, fnittrandes på golvet mellan makens ben, plötsligt sätter sina fötter rakt upp.

KNÄBÖJ, KNÄBÖJ, knäböj! (i falsett)

I löööööv Anna Book!!!


Igår åkte vi ner till Darling Harbour för att kolla in Thai-festivalen som skulle vara i Tumbalong Park samt göra ett besök på Maritime Museum. Vi gick ombord på två av båtarna, jagaren och u-båten. Maken och barnen tyckte det var toppen. Jag som blir åksjuk och sjösjuk för ingenting kände mig liiite vinglig i magen.....

Vi besökte även presentshopen som har en hel del fina böcker och annat krafs som kan trollbinda två fyraåringar. Vi gick runt där ett tag och barnen förälskade sig i varsitt flygplan som vi köpte.

När jag skulle betala så hörde jag den ene expediten mumla till den andra:
"I told you they were swedish!" Och sedan sade han "Tack så mycket" på bruten svenska.

Eftersom jag är ganska nyfiken av mig var jag tvungen att fråga om han kunde prata svenska. Jo, lite, han hade nämligen gått en kurs i svenska i 6 månader men det var svårt att få kläm på det eftersom han inte hade någon att prata med. Och sedan visar han upp två skivor med Anna Book och säger;
"I lööööööv Magnus Carlsson! I lööööv swedish music, especially schlager! And I löööööv this girl, she´s fabulous! Not as good as Magnus Carlsson, I löööööv Magnus Carlsson!!!"

Vad var oddset för det? Att hitta en aussiekille i presentshopen på Maritime museum som älskar svensk schlager??!! Roligt var det i alla fall.

Han var även en stor fan av svensk film och lööööööved Så som i Himmelen som har gått i en hel evighet på en biograf i norra Sydney. Jag frågade om han hade sett Masdjälvar men tyvärr inte men han hade hört talas om den och skulle gärna vilja se den.

Sådana här personer gör mig glad. Jag tror han ska få låna vår film, den har ju engelsk text.
Ja baske, mig det ska han få göra!

söndag 4 november 2007

Tala är silver, tiga är guld...

Jag har tänkt att skriva om den här händelsen tidigare. Jag läste Fias blogg om hennes upplevelse på IKEA och tänkte dela med mig av min egen upplevelse av hur en del svenskar uppför sig utomlands.

När vi flyttade till Sydney bodde vi i en tillfällig lägenhet i Manly som ligger nordöst om city. Vanligaste transportsättet till och från Manly är med vanlig färja eller JetCat som är en katamaran och som kör på halva tiden.

Jag och barnen skulle in till stan och träffa vänner och den vanliga färjan var inställd. Vi fick då åka med JetCat båten som är ganska trång och svår att ta sig fram på med en tvillingvagn.

När vi var framme i Circular Quay och alla skulle av så var det trångt och bökigt. Jag, barnen och vagnen var i vägen hur vi än vände på oss men lyckades ta oss fram till utgången. Det var en kö från vänster och killen där stannade till som för att släppa fram mig och jag tog i för att komma upp på rampen med en tung vagn.

Då börjar han plötsligt att gå och jag hinner stoppa vagnen precis innan jag kör på honom. Han och hans två kompisar smiter före mig och då säger killen på klockren svenska;
Vad är det för fel på den där jävla barnvagen. Kan inte den där jävla slynan ta det lite lugnt?
Och så garvar han och polarna.

Jag blev så arg. Skitförbannad, rent ut sagt. Jag hade inte gjort ett dugg för att förtjäna att bli kallad för slyna. I en sekund tänkte jag låtsas som jag inte förstod eftersom jag tyckte det var sååå pinsamt... Men så brann det i proppskåpet och jag sa med hög röst;
Det kan jag väl, ditt jäkla PRAKTARSEL!

Killen bara stirrade på mig och blev eldröd i ansiktet. Kompisarna skrattade hela vägen av färjan. Jag kan än idag inte fatta hur han kunde missa att vi var svenskar. Tre blondiner, Emmaljungavagn, barnen hade POP kläder i en stad som fullkomligt kryllar av svenskar under turistsäsongen...
Men han hade väl inte alla getter samlade, klantskallen!
Hela min dag var förstörd men jag kände mig ändå nöjd att jag lät honom förstå att han hade gjort bort sig.

Nästa gång kanske han tänker sig för innan han pratar illa om folk utanför Sverige.

Morr!

lördag 3 november 2007

Alltid redo!


Det gäller att ha den rätta utrustningen när mamma och pappa får för sig att sjunga!

fredag 2 november 2007

Barndomsminnen

Idag har jag längtat lite extra mycket efter mina föräldrar. Inte av någon särskild anledning, utan bara att få kramas lite och prata högt, de hör så dåligt....

Min pappa är ju kungen av husmanskost. Eftersom jag längtar efter pappa så började jag bli lite sugen på husmanskost. Pappa lagar inte bara världens godaste brunsås, han gör även en len och stillsam men makalöst god kycklingfrikassé. Och i den har man dill.

Eftersom jag är en mästare på att låta tankarna glida iväg, när jag lagar mat, kom jag osökt in på barndomstrauman.

Det var dillens fel.
Jag var nämligen inte alls förtjust i dill som barn.

Men det var mamma.

Hon gillade verkligen dill. Så när det vid sällsynta tillfällen vankades chips hemma så nog kom mamma dragandes med de där eländes dillchipsen! Alltså vilket trauma! Jag älskade grillchips, men fick stå ut med dillchips på fredagskvällen framför Notknäckarna på tv. Jag gillar fortfarande inte dillchips.

Ett annat barndomstrauma som fortfarande sitter djupt i själen är orden: "Bara en svälj!" Hörde man dem så visste man att man var utvald. Hemma hos oss fick man en 33 cl läsk på lördagen. Det var veckans höjdpunkt! Här kunde man fritt få välja precis vilken läsk man ville. Inget jäkla dillchipstrauma här inte!

Vi följde med pappa till ICA och stod länge bland drickabackarna och valde;
Champis, eller, näää jag tror jag tar en Pommac! Nej förresten, Trocadero! Nej, hmmm, jag tar nog en Champis ändå.
Väl hemma och middagen stod på bordet utspelades följande; Man häller upp sin precious, precious Champis i ett glas. Mamma sträcker fram sin näve och säger de förhatliga orden; "Bara en svälj!" Halva läsken försvinner och ens drickaöde är beseglat!

Oj, oj, jag kan fortsätta i evighet! Om att vara tvungen att ha brorsornas avlagda, utsvängda jeans när det var stuprörsmode. Att bli misstagen för att vara en grabb. Osv, osv, men det börjar bli lite sent och jag behöver sova. Undrar om jag kommer vakna kallsvettig i natt och höra mammas röst ekandes ifrån drömmen:

"Bara en svälj! Bara en svälj! Bara en".......

torsdag 1 november 2007

Idag har vi hälsat på Nemo och Doris




Killarna hade det lite körigt idag på båtturen...
Klassisk musik och vackra fiskar på Sydney Aquarium.

Idag har vi kramats!


onsdag 31 oktober 2007

Vad....

...är det som får två fyraåringar att rita på soffkuddarna med bläckpennor????

Suck!

Ett test...

Jag har lånat det här testet från en annan blogg.
Hur resonerar ni?
Om du har sett den förut så, please, avslöja inte svaret.

Bakgrundsinfo: En kvinna är på sin mors begravning och träffar en kille som hon inte kände sedan förut. Hon tyckte att den här killen var helt underbar. Han var så mycket hennes drömkille att hon blev kär i honom men frågade aldrig efter hans telefonnummer innan han försvann och kunde inte hitta honom. Några dagar senare dödade kvinnan sin egen syster.

Fråga: Vad var hennes motiv för att döda sin egen syster?

Det här med humor.....

Jag har upptäckt vissa saker med att blogga. Det här med humor tex. Den går inte alltid hem.
Jag föredrar underfundig humor. Slap-stick humor med paj i ansiktet och halkande på bananskal, det är inget jag tycker är roligt.

Jag gillar det mesta som Monty Python gjort. Ibland kan jag inte förklara vad jag tycker är roligt, det bara är det helt enkelt.
Jag kan driva med mig själv och berätta rätt utlämnande saker som folk kan skratta åt. Men ibland så går det inte hem.

Som i bloggvärlden, man får ibland kommentarer som ifrågasätter om man är helt normal. Jag antar att nyanserna i humorn går förlorad i skriven text. Men ändå... Fattar inte folk att man försöker vara lite rolig?

Eller så kanske det är så... Jag är inte helt normal...

Pelikanmatning



Igår gick vi till fågeldammen i Centennial Park och matade fåglarna. Eller.... Jag matade fåglarna, killarna matade mest sig själva med brödet. Tur att det var någorlunda färskt och inte mögligt...

Pelikanerna har en fantastisk näbb som de använder som en fiskehåv och fångar in godsakerna.

måndag 29 oktober 2007

Insomnia

Jag är trött idag. Tre nätter med minimalt med sömn, där går visst min gräns.
Natten till lördag vaknade vi av att ena sonen skrek att han måste kissa! Sedan kom han störtande och kräktes på toaletten tre gånger. Det var nog måste kräkas, han skrek, när han väckte oss.....
När vi sedan somnat om gick hisslarmet igång och väckte oss tre gånger. Gäsp!

Natten till söndagen var det väldigt många festprissar som höll igång nere på gatan. I timmar! Eftersom jag är en ganska timid svensk så avstod jag att gå ut och skrika på balkongen: Shut the #### up!
Fast jag kände för det....

I natt har det åskat och blåst så det knakat och tjutit i huset. Sonen dök upp igen och ville sova hos oss. Han tyckte det var läskigt med alla ljud. Synd bara att han har drömt en massa mardrömmar och suttit upp gråtandes, skrikandes fast sovandes i sängen ett antal gånger.

I natt vill jag sova... Zzzzzzzzzz....

onsdag 24 oktober 2007

Det är skillnad på thongs och thongs...


I Australien har vi våra thongs på fötterna och inte på rumpan!

Nanny

Barnen har börjat att prova på lite engelska.
Ofta ropar de mummy och daddy istället för mamma och pappa. Det låter väldigt gulligt när det de säger Fajjerrrrtrrrack (firetruck).
Det senaste just nu är: Åh, NOW/NAU (oh, NO!), när något går fel.

Igår kväll hade vi en tjej, som jobbar som nanny, över på intervju. Killarna älskade henne! J pratade (svenska) som om det inte fanns någon morgondag. E lade huvudet i hennes knä och log sött. Hon är lite tveksam till att ta dem eftersom de inte pratar någon engelska. Jag hoppas att hon tar sig an oss för jag tror det skulle fungera bra. Hon var jättegullig med barnen men ingen dörrmatta utan det verkade som om hon kan säga ifrån.

Vi ska prova och se hur det går. Så håll tummarna!

måndag 22 oktober 2007

Vissa är det skottpengar på...

Jag läste precis på Aftonbladets sida om en liten bebis som föddes 2 oktober och som kom in till sjukhuset, 2 veckor gammal, med frakturer på fotlederna, ena armen och blödningar i ögonen och hjärnan. Klassiska tecken på barnmisshandel.

Pappans försvarsadvokat hävdar att barnet kan ha orsakat skadorna själv genom att ha vridit sig och kastat med armarna i spjälsängen!?! Enligt läkarna har skadorna troligtvis uppkommit genom att någon har hållit barnet i benen och slungat henne i väggen. Flickans ettårige bror har varit på akuten ett flertal gånger med oförklariga skador. Barnen är omhändertagna av sociala myndigheterna.

I veckan som gick hittades en tvåårig pojke i en resväska, flytandes i en damm, i sydvästra Sydney. Man har nu gripit mamman misstänkt för att ha skakat ihjäl pojken. Hon förvarade sedan kroppen i huset i sex dagar innan hon slängde honom i dammen. Mamman hade anmälts av flera personer till sociala myndigheterna men inget gjordes i tid.

I det svenska fallet verkar det som om att man inte kan fastställa vem som orsakat flickans skador. Jag hoppas innerligt att föräldrarna aldrig någonsin får vårdnaden om barnen igen. Jag hoppas innerligt att om de får fler barn, att dessa tas ifrån dem genast vid födseln.
Det övergår mitt förstånd hur man kan skada sina barn på det här sättet.

Jag mår illa bara jag tänker på det.

Bushwalk


Vi tillbringade vår söndag i en nationalpark söder om Sydney. Vi hade tittat ut en bushwalk som var 4,5 km lång och skulle vara ganska enkel att gå. Det var väldigt roligt att få uppleva naturen på nära håll. I alla fall tyckte jag och maken det... Ena sonen brukar uppskatta att få gå i naturen medan den andre är mindre benägen.

Vi hade inte gått så långt innan protesterna började och som fortsatte hela rundan. Vi såg inte röken av något djurliv, antagligen eftersom vi var de mest högljudda bushvandrarna i området. Sista kilometern fick vi bära våra små maharadjor av och till, ganska svettigt....

Efter vår halvlyckade bushwalk åkte vi till en strand och svalkade av oss. Det var mer barnens melodi så i slutet var alla ganska nöjda med dagen. Väl hemma vid middagsbordet pratade vi om hur dagen hade varit.

Jag: Var det roligt att gå i skogen?

Sonen: Nej det var det inte, INTE ALLS!

Jag: Men, hade du hellre suttit hemma och tittat på film hela dagen?

Sonen: JA! Mycket roligare!

Ja, han vet vad han vill i alla fall!

Nu är julen här....

Nu är julen här! I alla fall i butikerna.
I år känns det helt rätt med en koalabjörn i julgranen!

Jag antar att det blir lite varmt med tomtedräkt i Australien.



Hela familjen hamnade under saxen i lördags. Jag gick till den hippa salongen och fick the royal treatment; nackmassage, schamponering deluxe, skalpmassage, klippning, föning och lite filmstjärne treatment på slutet.
Maken gick som vanligt till budgetstället och fick sin 15 dollars klippning; en bortrakad polisong (den andra väldigt intakt) och marginellt kortare hår. Han som har satt sig i ära att klippa sig på riktiga sunkställen, har insett att han nog bör byta upp sig till nästa gång.
Vi uträttade några ärenden och inhandlade bla en plast-julgran! Jajemensan! I Sverige är det självklart med en äkta disneygran men här nere skulle jag aldrig drömma om att ta in ett äkta juleträd fullt med aussie-kryp. Världens farligaste spindel finns ju här i trakterna! Nä, plast får det bli de närmsta åren!
God Jul!

fredag 19 oktober 2007

En stolt svenska

Det är inte utan att det svenska hjärtat sväller lite av stolthet när man på aussie-tv får höra ett av våra bidrag till engelskan:

Workplace ombudsman!

Känn på den!

Mobilbekymmer

Ska det vara för mycket begärt...
Egentligen?
En liten mobiltelefon. Det är vad jag vill ha. En mobiltelefon.
Alltså, jag har ju en, eller två kanske jag ska säga.
Äsch, jag tar det från början...

Julafton för två år sedan fick jag en ny mobiltelefon i julklapp av maken. En liten söt Samsung E-330. Inget märkvärdig alls. Men fin. Vikbar. Mysig. Vi kom väldigt bra överens, min mobil och jag.

Så emigrerade vi till Australien, eller Stralien som barnen säger. Jag tog ju självklart med mig min finfina Samsung och köpte ett kontantkorts abonnemang hos Telstra, Aussie-Telia. Det visade sig självklart att telefonen var operatörslåst hos Tele2 i Sverige och jag kan förfarande rodna lite i skam över att jag var så blond och inte insåg det från början utan slösade dollar, helt i onödan.

Det blev inte bättre än att jag fick lösa ännu ett abonnemang hos Telstra och fick en telefon på köpet. En SonyEricsson. Vikbar. Inte lika snygg. Omysig. Vi kommer inte överens, min nya mobil och jag.

Ta bara det här med att skicka sms, eller text, som man säger i OZ. Min Samsung har svensk T9 funktion, balsam för en själ som hatar att handjaga 13 tryck bara för att skriva mitt namn. Min SonyEricsson har en massa olika språk att välja mellan; Engelska, Tyska, Turkiska, Franska, Sesotho och IsiZulu.
Inte svenska. På en svensk mobiltillverkares telefon. Gahhhhhh!

Någon vänlig själ föreslog att jag skulle ta kontakt med Tele2 och låsa upp telefonen, vilket jag gjorde via Skype. Jag fick en massa instruktioner och koder och vi diskuterade huruvida betalningen skulle gå till och hur den skulle bekräftas och bla, bla, bla.

Att jag numera bor i Australien blev väldigt besvärligt. Att vårt aussie bankkonto inte godkänner överföringen (av någon outgrundlig anledning) gör det omöjligt. Så jag ringde igen och bad att få betala via våra svenska konton som vi fortfarande har kvar, men se det gick inte för vi befinner oss i Australien(!).
Nytt försök med banken kammade noll, igen.

Nytt samtal till Tele2 om att, pliiiiis, få betala via svenska kontot och NU så kunde de tänka sig att hjälpa till. Vi skickar ett mail med instruktioner, sade telefonissan. Och mailet kom. Med instruktioner på hur jag skulle betala in från vår aussiebank..... igen..... Alltså, vad göra?

Jag gav upp för jag orkade inte spendera en massa tid i telefonkö igen och på mail svarar de inte. Så nu har jag suttit och letat ny mobiltelefon på nätet som det var tänkt svärföräldrarna skulle ta med sig när de hälsar på i november.

Jag har inte så höga krav. Svensk T9-funktion, ej operatörslåst, en bra kamera på minst 2 megapixlar, snygg, helst vikbar, mysig.....
Hua, vilken chock! Priserna ligger på minst 2500 kr upp till 4-5000 kr. Liiiite dyrt, tycker jag. Så det blir ingen telefon, just nu.

Snyft! Jag som bara vill kunna skicka sms utan att få förslitningsskador och kunna smygfota män i för små Speedos på stranden, fula skoluniformer och andra små saker i Australien som livar upp tillvaron. Allt för att dela med mig till er här på bloggen och hemsidan.

Kanske lika bra det inte blev någon ny mobil. Det är antagligen olagligt att lägga ut bilder på män i för små Speedos...

Eller vad tror ni?

Bluebottles på stranden



Barnen och jag spenderade eftermiddagen nere på Bronte beach som ligger en kort bussresa hemifrån. Det har varit en skön dag som varit varm men med svalkande vindar från havet. Det är något med havet som gör gott för själen.

Det har blåst en del i natt så det hade spolats upp en hel del bluebottles på stranden. Det är någon sorts manet med långa tentakler som bränns rejält. Är man överkänslig kan man bli rejält påverkad. J fick en på baksidan av låret men han var relativt opåverkad så den var antagligen död. Man får se upp för de små rackarna.

onsdag 17 oktober 2007

Födelsedagskalas!


I lördags fick vi äntligen fira mig och grabbarna efter att vi haft riktigt enländiga födelsedagar. Vi grillade på gården med favvokompisarna och hade en riktigt mysig eftermiddag och kväll.

Små kommentarer som piggar upp!

Sista veckorna i Sverige, innan flytten, var ganska hektiska. Det hade bestämts i elfte timmen att maken skulle gå en tre veckor lång kurs nere på huvudkontoret i Köpenhamn innan vi kunde åka ner till Sydney.

Vi hade ett hus att homestyla och förbereda inför försäljningen. Makens syster gifte sig på trettondagen. Planering och ihop-packning med flyttfirman. Bråka med städfirman som genomfört en riktigt usel städning. Alla tusen små ärenden och telefonsamtal som skall genomföras innan en flytt till andra sidan klotet.

Allt detta hamnade på mina axlar då maken var tvungen att befinna sig i Köpenhamn. Det blev sena nätter och tidiga morgnar för att allt skulle hinnas med. Jag var ganska stressad och trött och det var många funderingar över vårt beslut att lämna trygga Sverige.

Jag och barnen hade skjutsat maken till centrum och vinkat av honom. Barnen, som var väldigt pappiga, grät när han gick iväg till pendeltåget. Jag försökte förklara att han kommer tillbaka och att han skulle vara på ett ställe ett tag som heter Köpenhamn.

Drygt en vecka senare passerade vi centrum igen, ute i ett av våra tretusen ärenden, och ena sonen tittar långt efter den lokala Sabis-butiken.
Så säger han: -"Mamma, är pappa färdig Köpa Hamn?"

tisdag 16 oktober 2007

Morr!

Jag är lite sur.... Nu har jag försökt att ladda upp bilder från helgens födelsedagskalas och utflykt men får nobben av Blogger. Bilderna är tagna med min systemkamera som har 10 pixlar men de är ju inte större än de 8 MB som är maxstorleken. Det har ju fungerat förut, varför inte nu?

Någon som har en aning?

En dag på stranden


Dagar som dessa känns det otroligt avläset med Sverige och surt oktoberregn.
Vi har haft en fantastisk dag med sol och bad tillsammans med favvokompisarna A och T. Barnen har lekt och samlat snäckor medan A och jag har suttit och småpratat och bara njutit av tillvaron.
Dagar som dessa känns Australien så rätt.

fredag 12 oktober 2007

Min pappa

Jag är fjärde barnet. Jag är yngst av fyra syskon och är den enda av kvinnligt kön i barnaskaran. Min pappa var 30 år när min äldste bror föddes och 42 år när jag kom till världen 1970. Min pappa är alltså född 1928. Han är äldst av nio syskon. I mars blir han 80 år. En ganska högaktningsvärd ålder.

Mitt minne av pappa i mina barndoms dagar är en hårt arbetande man som ofta handlade middagen på vägen hem från jobbet och hängde kassarna på cykeln (vi hade ingen bil) och tog sig hem i ur och skur. Pappa har alltid varit stark och kånkat och burit grejer. Han har alltid tyckt att man ska göra rätt för sig och varit ganska konservativ. Konservativ i den bemärkelsen att nya påfund som datorer, stereos och tv-apparater var lite suspekta.

Pappa arbetade som dräng när han var 14 år. Han sov ibland på höskullen och hade svårt för när jag poppade popcorn eftersom han tyckte att det luktade råtta. Han har minnen från andra väldskriget och var själv i Korea, på ett M.A.S.H sjukhus, mitt under brinnande krig i början av 1950-talet.

Jag minns när tv´n gick sönder och han nöjt konstaterade att nu skulle det bli lugnt i huset. När jag började skolan gick mamma ut i arbetslivet igen. Pappa blev då den som lagade mat hemma. Det finns ingen i hela världen som kan göra så god brunsås som min pappa. Han är kungen av husmanskost!

Det är ändå med lite förundran som jag konstaterar att min pappa, vid snart fyllda 80 år, har en dator. Han har med lite hjälp fått Skype uppladdad och chattar, mailar och pratar via webkamera som om han aldrig gjort annat. Min stock-konservativa pappa, som alltid tyckt att nymodigheter är lite suspekta, är online.

Jag tycker han är en vass gubbe! Älskade,älskade pappa!

Min lille Nicke Nyfiken!

Dagens kommentar:

E: Mamma! Jag behöver banan!
M: Vill du ha en banan?
E: JA! Jag är apa idag!

Snoppfunderingar

När jag klev ur duschen igår hade jag och Elias följande konversation:

E: Mamma, du har ingen snopp!
M: Nej, mamma är en tjej.
E: Ingen fara mamma, vi kan köpa en snopp till dig!

söndag 7 oktober 2007

lördag 6 oktober 2007

H2O

Vi pausar på dricksvattnet ur kranen nu.

Vatten på dunk is the new deal.

Giardia var tydligen ganska vanligt i dricksvattnet för några år sedan. Det känns inte som en slump att vi blivit sjuka nu när värmen kom.

Så dunk it is. Till sommaren är över. I mars, eller så.

Många dunkar blir det......

Rugby

Nu drar den igång. Kvartsfinalen i Rugby-VM. Inte så stort i Sverige men ENORMT i Aussieland. Det har skrålats i ett par timmar i grannskapet då aussisarna är på puben och laddar upp inför matchen mot England.

Nyss fick vi höra nationalsångerna och jag måste säga.... Australia Fair slår God Save the Queen, alla gånger.

Även om den skrålas fram!

Go Wallabies! Get those Poms!

Dogrescue

Det var ett trött och vresigt gäng som vaknade i morse. Jag hade gelemuskler och kände mig lite yr, sviter efter våra små kryp. Maken är inte helt tipp-topp heller och barnen är förkylda. Vi orkade inte med några större bravader idag.
Det blev varmt idag igen, 32 grader, och tanken att sitta inne ytterligare en dag kändes lätt motbjudande så vi hasade oss ut i alla fall. Vi har en fin park i närheten, Cooper Park, där man kan sitta i skuggan när barnen leker och lyssna när kookaburrorna skrattar. Så fick det bli.

Och vips, så känns livet lite bättre. Lite vindsus i trädkronorna, porlandet från bäcken och glada, eller nja, i alla fall halvnöjda barn som leker. Lite glass i skuggan så hade vi även nöjda barn.
På vägen hem passerade vi en annan liten oas. Där snubblade vi över en väldigt glad men herrelös vovve.

Det kändes svårt att överge en hund när det finns en massa trafik i närheten men som tur var hade hon ett halsband med ägarens mobilnummer på. Vi ringde och det visade sig att hunden bodde granne med parken och hade rymt när matte var på jobbet. Vi lyckades stänga in henne i säkerhet på bakgården och gjorde mattes dag!

Så det var ett lite gladare gäng som släpade sig uppför backarna hem igen.
Dagens goda gärning: Dogrescue.
Najs!

fredag 5 oktober 2007

Ovälkommet besök

Vilken vecka! Vi har haft ovälkommet besök i 1 ½ vecka. Av ett urdjur. Japp! Hur läskigt som helst! Maken började med magont och var lite lös i magen. Nätterna var ett helvete. Han har krälat runt i sängen och på golvet, så ont har han haft. På dagarna har det varit hyfsat. Sedan började han att känna sig bättre.

Natten till lördagen var det dags igen, så han gick till lokala doktorn. Divertikulit (inflammerade tarmfickor) blev diagnosen. Det låter inte så farligt men det kan utveckla sig till blödning eller tarmperforation med sepsis (blodförgiftning) och chock som följd. Inte att leka med. Han fick gå hem i väntan på ultraljud men med stränga order att åka till akuten om han fick ont igen.

På kvällen var det dags igen. In till akuten. Här tyckte doktorerna att det nog rörde sig om njursten. In på röntgen. Inga stenar. Då blev det en hel del kliandes i huvudet på doktorerna. De tog in kirurgerna som bestämde sig för de små raringarna, Giardia Lamblia, ett urdjur, protozo, som finns i vatten som inte renas ordentligt. Maken fick Flagyl och fick åka hem.

Som i ett trollslag blev han bättre! Svag, men inget magont! Toppen tyckte vi nu kan det fungera som vanligt igen. Hepp! I tisdags eftermiddag började jag känna mig obeskrivligt trött. En timma senare en överjävlig magsmärta följd av diarréer. Hela natten.

Igår kunde jag räta på mig och hasa ner till doktorn. Fanns inte en sportsmössa att jag kunnat det innan. De hade fått hämta mig med ambulans. Jag tog med mig makens utskrivningsbesked och fick även jag Flagyl. I dag börjar jag bli människa igen.
Nu hoppas vi bara att barnen klarar sig.

Peppar, peppar, ta i trä!

torsdag 4 oktober 2007

Fyra år sedan...


Idag är det fyra år sedan våra älskade småkillar föddes.
Grattis på födelsedagen
Jonathan och Elias!

tisdag 2 oktober 2007

Födelsedag

Jag fyller år idag. 37 år, trettiosju år. Känns ju..... gammalt. Ålderkris, jag?

Jajemensan!

torsdag 27 september 2007

Sweden v Australia

Jag pratade med min bästa vän igår. Jag tror vi längtar lika mycket efter varandra. Hon saknar någon att prata djupare saker med. Jag saknar att kunna vara helt mig själv med någon annan. Vi har lärt känna varandra genom jobbet och har varit bästa kompisar i åtta år.

Vad jag är rädd för är att jag kommer förändras av att bo utomlands. Eller fel, jag har förändrats. Frågan är hur mycket?
Många jag pratar med härnere, samt de jag läser på utlandsvenskars bloggar, berättar om en utanförkänsla. De är inte hemma här men är inte heller hemma i Sverige. Deras vänner är kvar i samma vardag medan de här nere utvecklas åt ett helt annat håll. De har inget eller väldigt lite gemensamt längre.

Det skrämmer mig lite. Att komma hem till Sverige igen och inte höra hemma. Att inte ha något gemensamt med vännerna som man saknar så ofantligt mycket. Att vara förstörd, som min vän A här i Sydney brukar säga. De har bott utomlands i omgångar och kände, när de bodde i Sverige senast, att det var absolut inget för dem.

Vi kommer att flytta tillbaka. Så känns det nu i alla fall. Vi kommer bo kvar i två år till sedan flyttar vi nog hem för att åtminstone se om vi trivs i Sverige igen.
Det är lite för långt till familj, vänner och Sverige.
Men nu börjar ju vardagen rulla på här nere. Vi har det otroligt bra. Och då kommer funderingarna. Ska vi stanna? Kan vi komma tillbaka om vi skulle ångra oss? Visum är svårt att få och har man fått in en fot, ska man sumpa det då?

Ska vi stanna och ansöka om australiensiskt medborgarskap? (Jag tror man kan ha dubbelt. Jag kan verkligen inte tänka mig att ge upp mitt svenska medborgarskap.) Ett australiensiskt skulle ge oss möjligheten att återvända när vi vill. Det är något man kan ansöka om efter fem år i landet. Ska vi stanna så länge?

Jag känner mig väldigt kluven. En del av mig vill flytta hem till Sverige igen om några år och en del vill stanna och är livrädd att vi ska göra världens miss om vi ger upp vår känguruvardag. Det kommer att bli ett lika stort beslut som det var att ge upp allt och flytta hit.

Får nog mulla lite på det....

Heja Abbe!

Igår läste jag Silverfiskens blogg. Han hade länkat till bloggen om Abbe. Vilken fantastiskt modig liten kille! Vilka modiga föräldrar! Jag satt och snyftade och snorade så Jonathan kom och lade sitt huvud i mitt knä och undrade varför mamma var ledsen.

Det var som om jag var tillbaka på gatan i vår södra förort utanför Stockholm. Vi bodde grannar med ett annat par som, liksom vi, gjort IVF. De fick en dotter två månader före vi fick våra grabbar. De gjorde sedan en FET och fick en liten, med betoning på liten, flicka i mars 2005. Hon föddes i vecka 30 med gom- och läppspalt, avsaknad av hörselgång på vänster sida, underutvecklad käke samt ett svårt hjärtfel.

Aorta satt på höger kammare och hon levde enbart pga ett hål mellan kamrarna. Jag minns att föräldrarna pratade om samma diagnos som Abbe har men blir osäker på om det faktiskt var exakt densamma. Under året som gick hade hon minst två hjärtstillestånd. Det kom sig av att hon inte kunde hålla fria luftvägar pga gomspalten.

Det blev hjärtoperation i Lund och hon fick en kanyl i halsen för att hålla fria luftvägar. Efter ett halvår fick hon komma hem med personlig assistent dygnet runt. Tre dagar före sin ettårsdag dog hon. Oerhört tragiskt. Äktenskapet höll inte och de skiljdes för ett år sedan.

Hur orkar man egentligen? Att få så sjuka barn. Hur klarar man det? Hade jag klarat det? Antagligen, för man måste ju.
Orka.
Jag hyser stor aktning för de föräldrar och barn som kämpar på.
Heja er!

En dag på Operan







Royal National Park



Vi besökte en nationalpark i söndags som ligger några mil söder om city. Den hade allt ifrån vattenfall, bushland och vackra stränder. Vi hade planer på det mesta men en krånglande GPS-navigator satte käppar i hjulen. Det blev ett strandbesök på Garie beach som ligger i Royal National Park. Väldigt vacker strand som hade något vilt över sig. Inte lika tillrättalagd som Bondi beach.
Vi tog med oss ett par drakar och ägnade hela eftermiddagen åt drakflygning och lite strandbrottning. Eller maken och barnen kanske jag ska säga. En riktigt skön dag i alla fall i detta fantastiska land!