söndag 2 december 2007

Byråkrati AB

Jag tänkte dela med mig av erfarenheten av lite aussiebyråkrati. För snart två veckor sedan skaffade jag ett australiensiskt körkort vilket utvecklade sig till rena rama farsen.... Så här kommer en lång utläggning, häng med nu...

Maken skaffade ett redan i höstas (läs april) och det var en ganska komplicerad process då han var tvungen att få sitt svenska översatt till engelska innan han kunde gå till RTA (Road and Traffic Authority) och få ett aussiekörkort. Jag tyckte det verkade lite komplicerat och det kändes dessutom oöverstigligt att försöka ordna allt detta i sällskap av två mycket energiska fyraåringar. Men nu har vi ju vår nanny L två dagar i veckan så nu tänkte jag passa på.

Jag fick tipset, av favvokompisen A, att det finns ett RTA-office i Bondi Junction där vi bor. De hade varit där några veckor innan och fått ut sina körkort utan att behöva översätta sina svenska! A sade åt mig att ta med svenska körkortet, passet och en en räkning eller ett kontoutdrag som verifierade adressen vi bor på då den ska stå på körkortet.

Måndagen kom och jag tänkte passa på nu när nanny L hade hand om kravallen. Eftersom maken står på hyreskontrakt och räkningar så tog jag med ett brev med mitt namn och adress från Myer, ett av varuhusen som jag har ett bonuskort hos. Passet förträngde min amöbahjärna när jag glatt traskade bort till RTA.

Det blev nobben direkt. Inget pass, inget körkort. Myerbrevet var helt värdelöst, glöm det.
Gör om, gör rätt!

Jag gick hem och hämtade passet. Sedan gick jag till vårt lokala bankkontor och bad om hjälp. Jag finns ju med i deras rullar, då jag har ett eget bankkort, och de var mycket hjälpsamma och skrev ut ett intyg om att Christina Träpinne (inte mitt riktiga namn) var kund hos dem. Nöjd och ganska målmedveten travade jag tillbaka till RTA.

I luckan hos RTA presenterade jag alla mina papper. Killen slängde en blick på mitt körkort och sa: Det där måste du översätta, hur ska jag veta att det är ett körkort!? Jag protesterade och sade att det hade ju gått bra för mina vänner som varit på samma RTA-office och fått sina körkort utan översättning. Han stirrade surt på mig och kollade lite mer noga och bestämde sig helt plötsligt att det nog dög ändå. Jag andades ut och tänkte att nu är saken biff.

Men.

Inget får vara enkelt i livet. Jag har tre namn, Berith Christina Cecilia, men Christina är mitt tilltalsnamn. Jag har ofta fått stå ut med att bli kallad Berith hos doktorn, upprop i skolan (ni kan tänka er fnisset) och i olika brev (Kära Berith....). Som tuff tonåring på 80-talet är det inte The Shit att heta Berith, kan jag meddela. Ett trauma, är vad det är.....

Så. I passet står det Berith Christina Cecilia. Mitt visum är utställt på Berith C. Brevet på banken enbart Christina och körkortet Berith Christina Cecilia. Det var nu han började krångla ordentligt.

Han: Du heter inte Christina, du heter Berith!
Jag: Njaa, alltså jag heter ju Berith också men mitt tilltalsnamn är Christina.
Han: Inte i Australien. Här heter du Berith. Dessutom stämmer inte bankens intyg och visumet med övriga handlingar. Det här kan jag verkligen inte godkänna, Berith. Du måste ha ett intyg från banken där ditt namn är Berith.

Nu började det ryka i mina öron. Kontentan blev att jag kunde få ett körkort utställt på Berith Träpinne om jag ändrade mitt intyg från banken. Sur som f#n stormade jag ut därifrån. Jag ringde favvokompisen A och beklagade mig. Hon lugnade ner mig och sade att jag alltid kunde ändra namnet hos banken till Berith Christina Cecilia. Då får jag ju med mitt egentliga tilltalsnamn trots att jag verkar vara en Berith i Australien.

Sagt och gjort. Banken var lika vänliga och ändrade intyget. Jag travade surt tillbaka till RTA. Fick träffa en annan handläggare som glatt konstaterade att: Jaha, du är svensk det här blir inga problemos! Fotot togs. Jag läste nedersta raden på syntavlan. Betalade 106AUD för besväret och satte mig ner och väntade.

Fem minuter tog det. Sedan hörde jag någon som ropade upp Berith Träpinne och jag fick mitt körkort. Det tog precis hela dagen!

Jag kommer aldrig förlåta mina föräldrar för den här namnkombinationen. Ever!

Hur svårt kan det vara att sätta mitt tilltalsnamn först?

//Berith

11 kommentarer:

Matildas fikarum sa...

Tiderna har ändrats, för när jag flyttade hit betydde mitt svenska körkort noll. Jag fick snällt gå i bilskola och göra uppkörning och hela faderullan!

Ang. den där personalen som krånglade till det så, det finns gott om sådana här i Australien och jag säger VÄLKOMMEN till landet där man ibland måste bli fly förbannad för att få saker och ting gjorda. Dessa idioter ska ignoreras och man ska be att få prata med chefen och INTE ge sig. Det tog mig många år som blyg svensk att våga gapa och skrika lite i sådana här fall, men det funkar nästan alltid. Tyvärr, ska jag väl säga. Många serviceanställda har nästan noll utbildning på det de håller på med och sitter där och svamlar, helt enkelt, eller följer någon regel ingen jävel bryr sig om. Så det gäller att få tag i rätt person.

aussiekicki sa...

Jag kan mycket väl tänka mig det! Ibland känns Australien än mer byråkratiskt än Sverige. Och jag är ju verkligen en blyg svensk som inte ska ställa till besvär. Det jag kan känna är att språket ställer till det. Jag är inte dålig på engelska, tvärt om, men nyanserna försvinner och man kommer i underläge direkt. Kanske dags att spotta upp sig och bli lite mer aussie!

Tina sa...

En liten fraga - fick ni ett aussiekorkort aven fast ni inte ar permanent residents? eller kanske ni ar det..?
Jag har forsokt byta mitt finska korkort mot ett australiensiskt, men det far jag inte gora eftersom jag bara ar temporar resident an sa lange. Och i ytterligare 2 ar...
Gillar din blogg forresten, det ar kul att lasa om andra utlandssvenskar i Australien!

//Tina

aussiekicki sa...

Tina: Välkommen till min blogg! Kul att du gillar den!

Vi är här på temporärt visum, subclass 457. Han tittade på visumet och det var inte några problem. Vilket visum har du? Vårt gäller i 4 år och jag vet inte om det har betydelse. Men jag är inte förvånad att du stötte på patrull. Det verkar vara, som Matilda säger, helt beroende på vem man träffar på bakom disken....

Jess sa...

Oj, oj.. ja det där med ordningen på svenska förnamn verkar förbrylla utomlands.
Jag är döpt till Gun Jessica...inte så snyggt om man översätter det till engelska, Pistol Jessica.. :)men har som tur var inte haft problem med att förvandlas till en Gun.
En av mina ex kollegor här i Dublin hade däremot väldans problem med att öppna bankkonto eftersom de ,liksom i Oz, sa att han kunde ju inte öppna konto när hans pass sa Hans Christian (eller nått) men hans papper från jobbet/räkningar bara sa Christian.
Han var inte glad. Tror det tog honom över 3 veckor innan han tog sitt fönuft till fånga och gick till en annan bank som öppnade ett konto åt honom på en gång. Och det beror nog mycket på vem man råkar få som hjälp med.

Men grattis , grattis till körkortet. Ut och tutan minsann. Själv har jag inte kört mer än 3 ggr här i Dublin... *skäms*

Kram!

Matildas fikarum sa...

Måste bara lägga till att någon regel om att tilltalsnamnet måste komma först finns inte i Australien. Man anger tilltalsnamn på formulär och dokument genom att stryka under det eller fylla i särskild ruta. Spelar ingen roll om man har tio förnamn, ditt tilltalsnamn kan vara det nionde.

Jag tror att "Berith" blev utsatt för en släng av utlänningsfientlighet. Kan man jäklas med en utlänning så gör man det, även om det ofta är på halvt skoj.

Tyvärr så måste man ha varit här ett tag för att ha koll på vad de håller på med när de gör så här, och styra samtalet. Killen tyckte säkert Berith är ett jätteroligt namn och sket fullständigt i om han skapade problem. Rätt svar i just det här fallet hade varit att börja gapskratta och bett honom visa var den regeln står skriven.

Summa summarum, tro inte på allt folk säger, även om de jobbar för en myndighet.

Anne sa...

Rolig historia att höra om, men jag förstår verkligen det var allt annat än kul tjafsa med körkortspacket en hel dag. Jag känner mig lätt i underläge pga språket vid såna här situationer, dessotm kan jag känna ett komplex (komplex är kanske fel ord, men ödmjukhet/försiktighet) pga jag är gäst här och liksom inte är amerikan och därmed inte ska komma och tro jag är nåt och kräva en massa... Men den inställningen kan man inte ha, jag vet.

Det där med att det kan vara så olika beroende på vilken handläggare man får, det är ett fenomen jag såväl känner igen även härifrån USA. Det verkar löna sig gå till olika ställen (eller samma ställe men annan handläggare) just bara för att allt det byråkratiska verkar så godtyckligt ändå vad som godkänns/inte godkänns.

I alla fall, det där med andranamn som inte är tilltalsnamn. Maken HETER Martin, men i pass och andra handlingar heter han Eric Martin. Det där har de ju svårt fatta här, och vissa dokument MÅSTE han vara Eric Martin på och inte Martin Eric och det har varit lite småtjafs a´la den varianten du nämner. Jag säger bara en sak, den dagen jag får barn (om jag får) ska de HETA det de också KALLAS/"heter" i rätt ordning och med tilltalsnamnet först.

I alla fall, grattis till körkoret, Berith ;)

aussiekicki sa...

Tack Anne! Och jag håller helt med dig det du säger om språket och att man försöker ha en ödmjuk inställning. Man är i underläge från början.
Jag tror jag tar med mig Matilda nästa gång!

Petra H sa...

Arrggghh, det där med namn - don't get me started och jag har ändå Petra som första namn (den enda faktiskt i min familj som har första namnet som tilltalsnamn, sån't fattar inte utlänningar!).
När jag jobbade på Kommissionen i Bryssel så vet jag inte hur många gånger mitt namn ändrades i emailregistret - det var Petra Cecilia, Petra, Petra Cecilia igen (för att inte tala om mina kontraktförlängningar, en gång var jag bara Cécilia H, men jag skrev under som Petra H) - det som är mest intressant är att jag har ett tredje namn, Maria som ingen någonsin bryr sig om utomlands (det är väl för långt med tre namn).
Var på puertoricanska försäkringskassan förra veckan och skulle skaffa personnummer, efter 4,5 timmes väntan fick jag reda på att nä, med mitt visum har jag inte rätt till ett Social security number... Ok, men hur ska jag då kunna skaffa ett bankkort (kopplat till pojkvännens konto) och körkort (efter 3 månader måste man ha PR-kort, som man får efter skriftligt test och uppkörning!!) - det är ingen som vet...

aussiekicki sa...

Petra: Men vad segt! Snacka om moment 22! Du kanske får göra som Matilda säger och prova på fler ställen eller be att få prata med chefen. Vi hade bekymmer med försäkringskassan hemma med föräldrapenningen. Vi fick olika svar från olika personer när killarna föddes och tvillingar är ju ändå inte så ovanligt!
Hoppas det ordnar sig för dig. Ett bankkort måste man ju ha!! kram

Lullun sa...

Ja, har blivit lite sen i bloggläsandet senaste tiden. Men vill bara säga att igenkänningsfaktoren är stor. Har också mitt andranamn som tilltalsnamn, och det skapar mest bara problem. Har lovat mig själv att aldrig göra så med mina barn. (Och så döpte jag min förstfödda till Aaju... Kanske inte helt snällt det heller?! ;-)