torsdag 27 september 2007

Sweden v Australia

Jag pratade med min bästa vän igår. Jag tror vi längtar lika mycket efter varandra. Hon saknar någon att prata djupare saker med. Jag saknar att kunna vara helt mig själv med någon annan. Vi har lärt känna varandra genom jobbet och har varit bästa kompisar i åtta år.

Vad jag är rädd för är att jag kommer förändras av att bo utomlands. Eller fel, jag har förändrats. Frågan är hur mycket?
Många jag pratar med härnere, samt de jag läser på utlandsvenskars bloggar, berättar om en utanförkänsla. De är inte hemma här men är inte heller hemma i Sverige. Deras vänner är kvar i samma vardag medan de här nere utvecklas åt ett helt annat håll. De har inget eller väldigt lite gemensamt längre.

Det skrämmer mig lite. Att komma hem till Sverige igen och inte höra hemma. Att inte ha något gemensamt med vännerna som man saknar så ofantligt mycket. Att vara förstörd, som min vän A här i Sydney brukar säga. De har bott utomlands i omgångar och kände, när de bodde i Sverige senast, att det var absolut inget för dem.

Vi kommer att flytta tillbaka. Så känns det nu i alla fall. Vi kommer bo kvar i två år till sedan flyttar vi nog hem för att åtminstone se om vi trivs i Sverige igen.
Det är lite för långt till familj, vänner och Sverige.
Men nu börjar ju vardagen rulla på här nere. Vi har det otroligt bra. Och då kommer funderingarna. Ska vi stanna? Kan vi komma tillbaka om vi skulle ångra oss? Visum är svårt att få och har man fått in en fot, ska man sumpa det då?

Ska vi stanna och ansöka om australiensiskt medborgarskap? (Jag tror man kan ha dubbelt. Jag kan verkligen inte tänka mig att ge upp mitt svenska medborgarskap.) Ett australiensiskt skulle ge oss möjligheten att återvända när vi vill. Det är något man kan ansöka om efter fem år i landet. Ska vi stanna så länge?

Jag känner mig väldigt kluven. En del av mig vill flytta hem till Sverige igen om några år och en del vill stanna och är livrädd att vi ska göra världens miss om vi ger upp vår känguruvardag. Det kommer att bli ett lika stort beslut som det var att ge upp allt och flytta hit.

Får nog mulla lite på det....

Heja Abbe!

Igår läste jag Silverfiskens blogg. Han hade länkat till bloggen om Abbe. Vilken fantastiskt modig liten kille! Vilka modiga föräldrar! Jag satt och snyftade och snorade så Jonathan kom och lade sitt huvud i mitt knä och undrade varför mamma var ledsen.

Det var som om jag var tillbaka på gatan i vår södra förort utanför Stockholm. Vi bodde grannar med ett annat par som, liksom vi, gjort IVF. De fick en dotter två månader före vi fick våra grabbar. De gjorde sedan en FET och fick en liten, med betoning på liten, flicka i mars 2005. Hon föddes i vecka 30 med gom- och läppspalt, avsaknad av hörselgång på vänster sida, underutvecklad käke samt ett svårt hjärtfel.

Aorta satt på höger kammare och hon levde enbart pga ett hål mellan kamrarna. Jag minns att föräldrarna pratade om samma diagnos som Abbe har men blir osäker på om det faktiskt var exakt densamma. Under året som gick hade hon minst två hjärtstillestånd. Det kom sig av att hon inte kunde hålla fria luftvägar pga gomspalten.

Det blev hjärtoperation i Lund och hon fick en kanyl i halsen för att hålla fria luftvägar. Efter ett halvår fick hon komma hem med personlig assistent dygnet runt. Tre dagar före sin ettårsdag dog hon. Oerhört tragiskt. Äktenskapet höll inte och de skiljdes för ett år sedan.

Hur orkar man egentligen? Att få så sjuka barn. Hur klarar man det? Hade jag klarat det? Antagligen, för man måste ju.
Orka.
Jag hyser stor aktning för de föräldrar och barn som kämpar på.
Heja er!

En dag på Operan







Royal National Park



Vi besökte en nationalpark i söndags som ligger några mil söder om city. Den hade allt ifrån vattenfall, bushland och vackra stränder. Vi hade planer på det mesta men en krånglande GPS-navigator satte käppar i hjulen. Det blev ett strandbesök på Garie beach som ligger i Royal National Park. Väldigt vacker strand som hade något vilt över sig. Inte lika tillrättalagd som Bondi beach.
Vi tog med oss ett par drakar och ägnade hela eftermiddagen åt drakflygning och lite strandbrottning. Eller maken och barnen kanske jag ska säga. En riktigt skön dag i alla fall i detta fantastiska land!


söndag 23 september 2007

Ur barnamun...


Vi har som sagt varit på Powerhouse Museum som har ett stort rum för barn som heter Zoe´s House. Det är som en byggarbetsplats för barn, komplett med lyftkran, vagnar på räls, en bom som skall fällas upp och ner och en massa annat som barnen älskar.

Vid middagen pratade vi om hur dagen varit;
Jag: Jonathan, vad tyckte du var roligast, styra lyftkranen eller sköta bommen?
J: Skjuta bonnen!

Maken och jag skrattade gott!

Full Moon Festival


video


Idag har vi varit på Powerhouse Museum som ligger i direkt anslutning till Chinatown. Powerhouse Museum är ett helt fantastiskt ställe med massor att upptäcka och som dessutom är väldigt barnvänligt. Det finns massor med aktiviteter för barn. En riktig höjdare!
Vi passerade Darling Harbour på vägen hem och det firas Chinese Moon Festival i helgen. Man bjöds på en massa färgsprakande uppvisningar bla denna; Drakdans på pålar. Helt livsfarligt men jättespännande att titta på!

lördag 22 september 2007

Äntligen fredag!

Finaste gossarna på promenad!

Känner mig lite piggare idag. Jag har varit febrig i drygt tre dagar men idag var det inte värre än 38 grader. Det var dessutom sol ute så vi travade ner till en av alla lekplatser som finns och röjde loss lite. Eller barnen i alla fall. Jag läste lite och satte upp näsan i solen och bara njöt.
Av våren.
Och att det är fredag!
Man kan ha det sämre!

Ps. Tack Saring för alla kloka ord! Det värmer fint i modershjärtat. Kram! Ds


torsdag 20 september 2007

Gurka någon?

Dagens middagsdiskussion;

Jag: Vill du ha lite gurka till maten?
Sonen: Nej, jag tycker inte om gurka!
Jag: Nähä.... men det brukar du ju tycka om!
Sonen: Ja, jag tycker om gurka nästa vecka!

Logiken är fullständig?! Han åt faktiskt sin gurka efter en stund!

Feber och PMS

Idag har vi ännu en innesittardag. Jag har fått feber och ont i kroppen och huvudet. Känns som en lightversion av influensa. Det är lite tråkigt bara eftersom det har varit en fantastiskt fin dag ute med strålande sol och 22 grader varmt. Sydney harbour är full med segelbåtar eftersom det är onsdag. Onsdagar samt helgerna är seglardagar härnere och ofta ordnas det tävlingar.

Jag har PMS också. Det är ingen bra kombo egentligen, feber och PMS, men det är bara att gilla läget. Jag har blivit bättre på att hantera min PMS sedan jag faktiskt insåg att jag mår rätt dåligt av den. Mycket mörka tankar och gråt. Nu kan jag istället sätta en PMS-etikett på mina deppiga tankar och dåliga självförtroende. Då känns det lite lättare att hantera.

Det har blivit en del tid framför datorn de här dagarna och jag har läst om kvinnan som har stämt sin gynekolog. Hon gjorde IVF och fick två embryon återförda istället för ett och fick två friska, fina flickor för tre år sedan. Nu är de uppe i domstol då hon lidit av att vara gravid med två samt den emotionella anspänningen av att ta hand om två barn. Hon har slut på kärlek enligt sambon. Nu vill de ha pengar till skolgång, underhåll samt inkomstbortfall.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Nej förresten, det är inte ett dugg roligt. Hur kan man inför sina barn stå upp och säga att en av er är oönskad? Hur är man funtad då? Jag begriper det överhuvudtaget inte alls. Visst är det skitjobbigt att ha två små samtidigt. Det är verkligen ingen picknic men jag skulle aldrig kunna säga till mina barn att, egentligen ville jag bara ha en av er. Jag gläds åt mina underverk varje dag!

Antagligen triggar den här historien barnlöshetsmörkret i mig. Jag önskar faktiskt att någon annan, som kämpar för ett barn, hade fått lyckas istället.

Uppdatering på våra funderingar om nanny eller dagis till våra pojkar. Svenska nannyn kunde inte, visade det sig. Hon har några hon kan rekommendera dock.

Jag känner mig jättekluven.

Helst vill jag hålla dem hemma med mig trots att jag behöver en dag för mig själv. Men jag vet ju ,egentligen, att jag inte gör dem någon tjänst. Någon gång måste de lära sig engelska eftersom det kommer bli skolstart för dem härnere. Usch, jag får ont i magen av det!

lördag 15 september 2007

Nu är våren här!




Kort navelsträng

Det är en del att fundera på nu.

Angående barnen.

Så här det, vi fick tvillingar efter vårt tredje försök med IVF. Jag var, av olika anledningar, föräldraledig med barnen tills de fyllde två. Då började de på dagis. Ett dagis som jag egentligen inte har något att klaga på. De som jag pratat med innan var jättenöjda.

Men.

Våra barn trivdes inte.

Jag kan egentligen inte svara på varför. J tyckte nog att det var okej till en början. Men E, han avskydde dagis. Inledningsvis FASTADE han de två första månaderna. Han varken åt eller drack på dagis. Sedan var det lämningarna på mornarna. Vi lämnade tidigt och då fanns där bara en fröken. Samt två förtvivlade barn. Hon fick hålla fast två slingrande, panikslagna barn som skrek och grät. Jag och maken skyndade oss ut och på med skorna och varje gång hörde vi smällen av deras händer när de slog i dörren. Två små förtvivlade ansikten i fönstret.

Men det ger sig nog, sa de flesta.

Det gjorde aldrig det.

Barnen gick på dagis i 15 månader och de uppslitande lämningarna upphörde aldrig. Det var fruktansvärt. Jag grät var och varannan dag efter att vi lämnat dem på dagis och åkt till jobbet.

Sedan dök MÖJLIGHETEN upp. Maken fick jobb i Sydney och en inkomst som gjorde det möjligt att få vara hemma med barnen igen.

Nu har de varit hemma med mig sedan årsskiftet. E har utvecklats enormt från en lite inbunden och blyg kille till en pratglad och framåt kille. J har tagit stora steg framåt och tar för sig mer än tidigare. De trivs fantastiskt bra här nere i Australien och njuter av varje dag.

Frågan är bara hur vi ska fortsätta. Jag skulle behöva en dag för mig själv där jag bara behöver ta hänsyn till mina önskningar. Eller uträtta saker som bara inte går i sällskap av två fyraåringar.
Om drygt ett år ska de börja skolan här nere. Just nu kan de enstaka ord på engelska men är absolut inte flytande på något sätt. De behöver lära sig språket och helst kunna en del innan skolstart. Så hur löser vi det?

Vi har lämnat in en ansökan till ett dagis med bra rykte som ligger i närheten. Troligtvis får de plats tidigast i december. Det är nu jag upptäckt att navelsträngen är otroligt kort. Jag får ont i magen att lämna dem på ett ställe där de inte ens förstår språket. Vi har diskuterat nanny också. Samma sak där men fördelen är ju att de kan vara hemma i en välbekant miljö. Nu har dessutom möjligheten dykt upp att få en tvåspråkig nanny. En svensk kvinna som bott härnere i evigheter och som har jobbat med barn i flera år.

Valet känns på ett sätt självklart. Men jag har ändå ont i magen.

Navelsträngen har blivit väldigt kort.....

torsdag 13 september 2007

Tjuvlyssnat

Följande konversation utspelades på sonens sjukhussal mellan städerskan och en mamma till en annan patient:

M: What´s your hubby (husband) doing?
S: He´s an expert.
M: Oh, how nice! In what area?
S: Beer and Foxtel (typ Canal+)!

En dag vid havet


Idag är det en bättre dag. Igår hade jag två vänner över på lunch och det var jättetrevligt. Vi reflekterade över att det var den 11 september. Vad man gjorde den dagen sitter fastetsat i minnet. Jag var ledig från jobbet och stod hemma vid strykbrädan. Vi hade påbörjat vår infertilitetsutredning och jag var extra känslig så tårarna flödade ner för kinderna.

Två år senare låg Anna Lindh på operationsbordet efter överfallet på NK. Jag var höggravid med tvillingar och kunde inte sova. Jag satt uppe hela natten och bevakade nyheterna innan beskedet kom att hon inte hade överlevt. Otroligt sorgligt.

Idag har jag och barnen varit på stranden och tankat energi. Det är inte så varmt i vattnet ännu men det finns folk som faktiskt badar. Barnen har grävt i sanden och byggt sandslott. Jag har suttit på filten och läst min bok. Sedan har vi sprungit i vattnet och skrattat högt, alla tre. Det är något med havet som ger ro i själen och återställer batterierna. Det behövs ibland...


söndag 9 september 2007

Avdelning bra svar!

Följande konversation utspelade sig mellan far och son på förmiddagen:

S: Pappa, lyssna vad jag säger!
F: Ja men, om jag ska lyssna på vad du säger måste du lyssna på vad pappa och mamma säger!
S: Nää, inte idag. Men kanske nästa vecka!


Hepp!

Utmanad!

Voj, voj! Jag har blivit utmanad av Saring! Vi har blindtarmen, barnlöshetsbekymmer och det musikaliska (ja, lite ialla fall ;-))gemensamt!

Ok, here it comes, men först tar vi regolarna (som lilla T skulle ha sagt):

Reglerna: Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg som innehåller åtta fakta eller vanor om en själv. I slutet av inlägget utmanar bloggaren fyra nya personer. Glöm inte att lämna en kommentar om utmaningen i deras kommentarrutor på deras bloggar, så att de vet att de har blivit utmanade.

1) Jag är hyggligt musikalisk och har spelat mandolin(var med i stans mandolinorkester), violin, cello (som är det vackraste instrument som finns), blockflöjt och gitarr. Var riktigt duktig på cello men tröttnade eftersom man inte kunde ligga på rygg i sängen och spela på den, vilket gick med mandolinen. Nu är det dock många år sedan jag spelade något alls. Jag har en storebror, som jag är omåttligt stolt över, som har en magisk sångröst samt är en skicklig gitarrist.

2) Jag tycker det är riktigt roligt med Jag-mötte-Lassie-historier. Mina två bästa är: En mycket god väns dotter går på samma dagis som en av Russel Crowes söner samt att jag har blivit permanentad av Pontus Kåmarks mamma. Den sista är jag riktigt stolt över!

3) Maken och jag var ofrivilligt barnlösa i tre år innan vår tvåmanskravall föddes i oktober 2003. Vi blev gravida på tredje IVF-försöket. Vi gjorde aldrig några FET eftersom inga embryon klarade frysen. Det var tre svåra och mörka år som förändrade mig. Vi har två embryon kvar i frysen som aldrig kommer att användas. Innan vi flyttade till Sydney ansökte vi till Socialstyrelsen om förlängd frystid, men fick avslag. Frystiden går ut i februari 2008 och vi befinner oss 2000 mil bort. Vi kunde inte göra några frysåterföringar innan vi åkte eftersom jag då skulle ha varit oförsäkrad genom graviditet och förlossning. Det kändes alldeles för otryggt så vi fick lov att avstå. Men jag måste tillstå att det känns märkligt att okända människor bestämmer över ens liv och eventuella framtida barn....

4) Jag är en saltlakrits narkoman. Absoluta favvogodiset uber alles är Pingvinlakritsen som bara går att köpa på Arlanda och på färjor. Har laddat upp med ett lager och hoppas att våra besökare, som börjar trilla in i november, ska langa lite.

5) Har alltid pysslat om skadade och sjuka djur sedan jag var barn. Otaliga är alla talgoxar och skator som jag har släpat hem till mamma och pappa. Det föll sig nog naturligt att jag skulle hamna i en omhändertagande bransch. Jag är sjuksköterska men är just nu tjänstledig då vi bor utomlands.

6) Jag är plastikopererad... Inga nya tuttar eller näsor eller något annat spännande utan min vänstra fot. Som fjortonåring klev jag ur en kanot och skar mig väldigt illa i foten på något i vattnet, vilket ledde till en plastikoperation två år senare.

7) En av mina sämsta och bästa egenskaper är min blåögdhet. Jag tror, med ytterst få undantag, gott om de flesta jag möter och har blivit besviken många gånger på andra människor. Å andra sidan så vill jag inte vara misstänksam när jag träffar på nya människor, fast jag har nog lärt mig lite under åren som har gått....

8) Jag är en riktigt latmask och är ruskigt bekväm. För mig finns det ingen som helst njutning i att springa, träna på gym eller gå på gympa. Däremot är jag en bollfantast och kan springa hur länge som helst efter en innebandyboll, fotboll eller volleyboll. Jag spelade t o m i en innefotbollsturnering i första ring på gymnasiet nyopererad pga blindtarmen. Har nog varit en hund i ett tidigare liv...

Härmed utmanar jag...... Hmmmm, ja vem då? Är ju ruskigt ny i bloggsammanhang och lite för blyg att utmana vilt främmande bloggare.

lördag 8 september 2007

ZZZzzzzzz. No worries!





Skratta som en Kookaburra

Det finns en pippi i Australien som varken är särskilt vacker att se på eller sjunger särskilt skönt. Men skratta kan den!


video

Hur man rattar en stridsvagn

Senare i kväll, när jag slår ner söta örat på kudden, kommer jag nog sova otroligt gott. Idag har jag nämligen, efter sju månader, begått debut på vänstertrafikfronten. Vi har haft den enorma turen att få långlåna en bil av en kollega till maken som skall jobba i ett annat land i två år. Vi trodde lite naivt att det kanske var en liten Renault eller, på sin höjd, en Opel kombi.... Men så fel vi hade. Det är en stridsvagn. En Toyota Landcruiser med plats för 8 personer.

När man kör denna enorma bil sitter man i nivå med och vinkar tjena till långtradarchaffisarna. Motorhuven är som däcket på en finlandsfärja. Den är hur stor som helst!

Vi har egentligen inte så där värst nytta av en bil som vi bor just nu, eftersom vi bor granne med ett shoppingcentra i stil med NK och Åhlens, tillsammans. Jag tar helt enkelt med mig kundvagnen med matvaror upp i lägenheten. Vi bor i princip på en tåg- och busstation så åka bil är egentligen mer meckigt än bekvämt.

Om man inte, som idag, ska knappa fem mil till en djurpark. Eller till IKEA och förlusta sig i svensk mat och godis. Då är det himla smidigt. Men en sak återstår. STOR BIL.
Man har inte riktigt koll på om man kör på trottoarkanterna eller prejar ner bilen i filen brevid i diket. Det är läskigt. Kanske mer läskigt än att köra på fel sida.

fredag 7 september 2007

Rikedom

Jag känner mig rik idag. Rik på vänner. Riktigt goda vänner. Vi har haft turen och förmånen att snabbt som attan lära känna en fantastisk familj som gör en så där extra varm i hjärtat när vi ses.

Maken sprang på dem i hissen redan 10 timmar efter vi landat i Australien. De kommer liksom vi från Stockholm. Mamman, A, och jag kommer väldigt bra överens och vi kan prata om allt. Vi kan lita på dem när det krisar, som när J hamnade på sjukhus. Jag känner mig rik!

Jag har genom A lärt känna en annan svensk tjej, M, som kommer från djupaste Lappland. Vips, så blev jag stenrik! Ännu en underbar bekantskap som jag är så glad att få ha som vän. Sådant som man kanske tagit för givet hemma i Sverige har fått en helt annan betydelse när man kommer till ett helt nytt land och inte känner en själ.

Fair dinkum vänner med andra ord! Lyx i min känguruvardag!

torsdag 6 september 2007

Vänstertrafik

Man vet att man har bott i Australien ett tag när ens biltokige son kör sina leksaksbilar på vänster sida av bilmattans gator....

På Jamaica (som oxå har vänstertrafik) säger man:

"In Jamaica we drive on the left side. That´s the right side. If you drive on the right side, that´s suicide."

Ska bara få min hjärna att fatta det. Left side, left side, left side..........

onsdag 5 september 2007

Mamma CV

Som småbarnförälder kan man ju lägga en del nya saker till sin CV. Idag är vi inomhus igen då ena sonen inte riktigt orkar med livet som snart 4-åring. Han har varit vissen ett tag efter en obehaglig närkontakt med styret på sparkcykeln. Det hela resulterade i tre dagar på sjukhus med röntgen på längden och tvären, dropp och sond i näsan. Efter detta har han haft lite svårt att äta och tillbringat all vaken tid på soffan.

Nu har han äntligen piggat på sig och äter igen men man märker att han inte orkar så mycket och blir som en våt fläck. Hans äldre bror, 1 h och 32 minuter äldre, tycker att det är bra segt nu. Han vill gärna ut och röja i en skog eller på en lekplats någonstans men det är inte riktigt läge just nu. På grund av detta uppkommer det en del konflikter här hemma.

Konflikthantering och medling mellan stridande parter står nu högt uppe på min CV. Som tvillingmamma, till två viljestarka och grymt envisa killar, känner jag mig just nu väldigt kvalificerad som fredsmäklare i Irak. Fast det får nog vänta lite, jag behövs ju här hemma...

Jag har även utvecklats till en synnerligen skicklig legobyggerska. Det har gått så långt att det inhandlas lego för åttaåringar för att jag ska få mitt lystmäte. Maken bara skakar på huvudet och undrar vem det handlas till egentligen....

Diktator är en annan titel som skulle kunna platsa i mitt CV. Låter antagligen hemskt, men man behöver lite Fuhrertakter när man tar sig runt till fots i Sydneytrafiken med två livliga, snart fyraåringar.

Nä, nu måste jag sluta. Måste medla lite.....

tisdag 4 september 2007

Bloggdebut

Då har det skett. Jag har blivit med blogg. Jag fick tipset om att blogga av en kompis hemma i Sverige innan vi åkte ner till Australien, men eftersom jag är en halvrudis på datorer så antog jag bara att det var inget för mig. Jag hade nog knappt läst en blogg innan vi emigrerade.

Vi har en hemsida. Men det känns inte riktigt som om jag kan skriva fritt om tankar och känslor där, den är för offentlig. Det här blir mer min ventil, där jag förhoppningsvis kan fundera fritt. För funderingar har jag. Kring flytten ner och allt vi givit upp och lämnat, allt vi vunnit i form av nya vänner, erfarenheter och ett vänligare klimat. För att inte glömma den vidunderliga naturen! Men jag saknar Sverige, det kan inte hjälpas.... Konstig är man!