Kisspaus

För sjutton år sedan hade jag och min familj varit på begravning. Pappas gamla faster hade äntligen fått somna in, 90 år gammal, efter att ha varit svårt sjuk i över ett år.

Begravningen ägde rum i Linköping och vi var på väg hem till Västerås när det var dags för en kisspaus. Det var i mörkaste november längs en mindre riksväg. Ingen snö låg på marken och inget lyste upp omgivningen som var fullständigt kolsvart.

Ingen av oss vågade sig särskilt långt från bilen och jag satte mig på huk längs vägkanten med rumpan i vädret. Det var knappt någon trafik. Plötsligt sken himlen upp bakom mig, av helljuset från en långtradare. Jag satt fortfarande på huk och fick väldigt bråttom.
Då skriker brorsan:

Dra upp brallorna, Kicki! Han blir ju för fan bländad!

Precis då kommer långtradaren över krönet och brassar helljuset rakt i min vita rumpa. Snacka om nakenchock för den stackars chauffören!

Det tog ett bra tag för mig att förlåta brorsan för den kommentaren.
Nu för tiden skrattar jag ganska gott när jag kommer att tänka på den där kolsvarta kvällen vid vägkanten längs en av riksvägarna mellan Linköping och Västerås