fredag 2 november 2007

Barndomsminnen

Idag har jag längtat lite extra mycket efter mina föräldrar. Inte av någon särskild anledning, utan bara att få kramas lite och prata högt, de hör så dåligt....

Min pappa är ju kungen av husmanskost. Eftersom jag längtar efter pappa så började jag bli lite sugen på husmanskost. Pappa lagar inte bara världens godaste brunsås, han gör även en len och stillsam men makalöst god kycklingfrikassé. Och i den har man dill.

Eftersom jag är en mästare på att låta tankarna glida iväg, när jag lagar mat, kom jag osökt in på barndomstrauman.

Det var dillens fel.
Jag var nämligen inte alls förtjust i dill som barn.

Men det var mamma.

Hon gillade verkligen dill. Så när det vid sällsynta tillfällen vankades chips hemma så nog kom mamma dragandes med de där eländes dillchipsen! Alltså vilket trauma! Jag älskade grillchips, men fick stå ut med dillchips på fredagskvällen framför Notknäckarna på tv. Jag gillar fortfarande inte dillchips.

Ett annat barndomstrauma som fortfarande sitter djupt i själen är orden: "Bara en svälj!" Hörde man dem så visste man att man var utvald. Hemma hos oss fick man en 33 cl läsk på lördagen. Det var veckans höjdpunkt! Här kunde man fritt få välja precis vilken läsk man ville. Inget jäkla dillchipstrauma här inte!

Vi följde med pappa till ICA och stod länge bland drickabackarna och valde;
Champis, eller, näää jag tror jag tar en Pommac! Nej förresten, Trocadero! Nej, hmmm, jag tar nog en Champis ändå.
Väl hemma och middagen stod på bordet utspelades följande; Man häller upp sin precious, precious Champis i ett glas. Mamma sträcker fram sin näve och säger de förhatliga orden; "Bara en svälj!" Halva läsken försvinner och ens drickaöde är beseglat!

Oj, oj, jag kan fortsätta i evighet! Om att vara tvungen att ha brorsornas avlagda, utsvängda jeans när det var stuprörsmode. Att bli misstagen för att vara en grabb. Osv, osv, men det börjar bli lite sent och jag behöver sova. Undrar om jag kommer vakna kallsvettig i natt och höra mammas röst ekandes ifrån drömmen:

"Bara en svälj! Bara en svälj! Bara en".......

3 kommentarer:

Petra H sa...

Ha ha, jag HATAR också dillchips och de verkar ju vara de mest populära chipsen i Sverige! Grillchips är precis min smak också!
Bara en svälj, så irriterande - jag förstår om du drömmer mardrömmar om den kommentaren. Min mamma är "lagom" när det gäller godisätande, när vi var små och åkte på bilsemester i Europa så köptes det godis på båten mellan Limhamn och Dragör som sedan varade i typ 2 veckor i Europa... vi fick ju så klart inte ha hand om godiset själv utan hon delade ut en godisbit varannan/var tredje timme! Grr...

aussiekicki sa...

Nej, dillchips är vekligen ingen höjdare.. Bara en svälj har ju blivit ett stående skämt i vår familj och mamma brukar se lite generad ut när vi påminner henne om "de onda åren"! ;-)

Lustigt det du berättar om godis. Vi fick ju bara godis på lördagar och man tyckte man hade världens taskigaste föräldrar. Ändå är man likadan mot sina egna. Bara godis på lördagar och kalas!
Kram Kicki

Petra H sa...

Ha ha, vi hade inte ens lördagsgodis utan fick bara godis när vår mamma kände för det - det du, taskigt, eller hur ;-)!? Hon brukar också se lite generad ut när vi pratar om våra "barndomstrauman", hi hi. Speciellt lillasyster som har fått reda på i efterhand att hon brukade få en bit grovt bröd när vi åt chokladkaka, hon fattade ju inte skillnaden!
Jag har också länkat din blogg så nu är vi "sammanlänkade".