Idag är det tre år sedan min äldste bror dog. Han fick en hjärtinfarkt och föll av sin cykel, inte långt ifrån mina föräldrars bostad.
Jag har fortfarande inte helt försonats med hans död. Inte heller hur hans liv blev de sista åren. Hans sista tio år präglades av ångest och depression och det är något som inte bara påverkar den enskilde utan även familjen omkring. De sista tre åren var.... kaotiska, minst sagt.
När han dog var det många känslor som skulle ut; sorg, ilska, lättnad, skuld, sorg, sorg, sorg.....
Tre år senare har alla dessa känslor fått lite rundare kanter men finns fortfarande där.
Hur fort blir lönnarna gula
Som lyser vår vandring i parken
Att dö är att resa en smula
Från grenen till fasta marken
Stig Dagerman
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Kicki,
Å jag känner verkligen MED DIG!
I höst är det många år sedan min pappa dog. Många många. men fortfarande kan jagh sakna honom likt förbannat. mer ibland mindre ibland. Jag har lärt mig att "tiden inte läker alla sår, men att man lär sig leva med dem." Och detta med sjukdomar som depressioner. Min pappa led också av depression som säkert var allvarligare än jag då riktigt förstod. Jag kan än idag ångra att jag inte gjorde eller sa mer, eller att jag gjorde och sa vissa saker som jag gjorde då men jag var så ung då och även om man inser att det inte spelar ngn roll att ångrs sig eller känna skuld nu så händer det änmdå. Men jag brukar ändå trösta mig med att man trots många jobbiga minnen har de där fantastiska också! De där pärlorna som glimmar till och som man bär med sig som skatter!
Stor KRAM till dig!!!!!!
Stor kram från Puerto Rico, jag kan inte säga något mer än att det måste vara så hårt att mista någon nära.
Fin dikt.
Och en stor kram från Kairo. Det är svårt att minsta dem man älskar, ännu svårare tror jag det är när det inte är äldre människor som så att säga har levt hela sitt liv. När det inte är dags än på många år. Skönt att sorgen och alla känslor har fått rundare hörn, det blir lättare att leva med dem då.
Stor, stor kram till dig!
Saltis: Vad gullig du är! Och klok, precis som du säger tiden läker inte alla sår men man lär sig att leva med dem. Jag försöker också tänka på min bror som den otroligt intelligenta, genomsnälla, omtänksamma person han faktiskt var. Det var så jobbigt på slutet och vi vände verklgien ut och in på oss för att hjälpa honom på fötter igen. JAg hoppas han har det bättre där han är nu. Stor kram till dig också!!!
Petra: Ja det är svårt att förstå att han inte finns kvar. jag kan fortfarande få för mig att ringa för att snacka matrecept eller något annat, hjärnan hänger inte alltid med. Dikten hade vi hans dödsannons. Jag tycker mycket om den. Kram!
Marianne: Tack Marianne! Ja det blir så fel när unga personer dör. Han har två barn i tonåren och det är ju självklart tyngst för dem. Tack för snälla ord, det värmer! Kram!!
Skicka en kommentar