onsdag 13 augusti 2008

Det finns en baksida...

Det finns en baksida med att flyga till andra sidan jordklotet.
Den stavas Jetlag.
Sedan vi kom tillbaka har barnen somnat ganska snällt vid 21-tiden för att vakna runt kl 02 på natten. Sedan ligger de och snurrar och tjattrar till ca kl 06 då vi somnar om och sover till ca 12.
Frukosten är avklarad vid 13.30 och sedan fixar vi i ordning oss och vid 15-tiden börjar dagen.

Tidigare när vi har åkt till Sydney har vi legat sömnlösa från tvåtiden och gått upp vid sju för att försöka klara oss genom dagen som tvättäkta zoombies. Detta har ju självklart misslyckats och vi har somnat på eftermiddagen för att bli väckta när maken kommer hem vid sjutiden. Med den nya varianten är vi åtminstone som folk när vi väl är vakna.

Fast jag tycker det borde vända nu. Det är ju mindre kul att sova bort hela dagen.
Det är inte lika svårt att ställa om när vi åker västerut. Det tar några dagar med tidiga morgnar, sedan är vi i fas igen, men österut är en helt annan femma.

Det finns faktiskt en fördel med jetlag. Jag äter frukost och middag, det hinns liksom inte med någon lunch.
Inget ont som inte har något gott med sig.
Man får försöka se positivt på saken.

4 kommentarer:

Saltistjejen sa...

Ja det är alltid svårare att åka österut tycker jag. Men det kommer vända även om det känns segt nu.
Och era dagar låter ungefär som mina nu hahaha! Jag är ofta inte människa förrän runt lunchtid eller något senare.... Allt beroende på hur många nattpass man haft....
Kram!

Fröken L sa...

Vad kul att höra att ni haft en skön semester. Det har varit tomt här på bloggen utan dina rapporter. Håller med dig om att det är svårare att ställa om sig när man åker österut jämfört med västerut, något som jag fortfarande kommer ihåg trots att det var länge sedan jag bodde i Sydney.

Kram Dila

Peter Barlach sa...

Välkommen bort!

aussiekicki sa...

Saltis: Haha, ja jag kan tänka mig att er dygnsrytm är lite snurrig just nu. Förhoppningsvis börjar hon sova längre pass snart.
Kram!

Dila: Tack, det var roligt att höra att man varit saknad!

Peter: Välkommen ner menar du väl! ;-)