torsdag 3 april 2008

Blod och slem

Igår var jag och barnen ute på äventyr igen. Vi skulle ta bussen ner till Circular Quay (färjeläget) och träffa en annan svensk tjej och hennes barn. Jag har ju gjort flera minnesvärda bussresor tidigare och denna var inget undantag.

Vi klev på bussen som inte var knökfull men de få sittplatser som fanns hann andra före på. Vi tog oss längre bak i bussen där det verkade finnas åtminstone en ledig plats till E. Plötsligt börjar chaffisen att köra och jag tappar balansen lite. Handen far ut för att ta tag i ledstången och jag lyckas slå av en kille, som satt ner, hans keps så den flög och landade på grannen bakom.

Jag ber ju tusen gånger om ursäkt och klappar honom av någon outgrundlig andledning på huvudet. Inget jag tror att han uppskattade direkt... Suck.
Bussen kör vidare och jag håller i J för att han inte ska ramla. Inte en käft reser på sig och erbjuder sin plats åt en 4 1/2 åring, tyvärr inte första gången.

Efter några hållplatser blir det två säten lediga som J och jag får. Plötsligt skriker E med gäll stämma: Kolla mamma, en SNORKRÄKA!
Japp ni hörde rätt, snorkräka, inte snorkråka. Denna sitter självklart på hans lilla pekfinger som på piedestal. Med blixtens hastighet letar jag rätt på någon gammal Mc Donalds servett som mirakulöst nog befann sig i handväskan.

Ungefär samtidigt som jag tar hand om snorkräkan vänder sig J om och visar upp sin näsa. Ur ena näsborren kommer det lite blod. Såklart. Mc Donalds servetten visar sig vara till nytta även här. Jag försöker torka bäst det går när J håller upp nästa trumfkort:

Ett väldigt blodigt pekfinger. Han höll stolt upp det och solens varma strålar lyste så fint att fingret lyste som en röd fackla. Alla stirrade på detta blodiga finger! Inte gick det att torka bort heller då det börjat torka.

Som tur var hade vi inte alltför långt kvar att åka så resten av resan gick förhållandevis smärtfritt. Men en sak har jag märkt i Sydney;

Folk som åker i kollektivtrafiken har inget som helst överseende med andra som råkar hosta, nysa, sniffa till eller liknande. Om blickar kunde döda när man hostar så skulle jag vara i graven för länge sedan. Efter denna blod- och snorkräksorgie törs jag knappt åka buss igen.

På ett par dar...

10 kommentarer:

Matildas fikarum sa...

På bussar och tåg i Sydney måste man låta som en generalmajor. När du kliver på med dina barn säger du MYCKET högt och tydligt "I need a seat" med en röst som säger att det är icke förhandlingsbart. Du ska sitta, bara.

Konstigt nog så måste man göra så, annars händer inget. Jag har sett höggravida kvinnor, 90-åriga tanter och handikappade få stå och hålla i stången utan att en kotte reser sig upp. Men ryter man till ordentligt på en gång så funkar det! Lite svårt för oss ödmjuka och blyga svenskar att ryta åt främlingar, men om du provar på en gång och ser att det fungerar så vågar du igen sedan!

aussiekicki sa...

Åh, jag vet!!! Och varje gång så tänker jag; Att nästa gång ska jag minsann..... Men inte.

Men nästa gång! Då jäklar!!

aussiekicki sa...

Tack för mailet, förresten! Jag ska svara snarast!

Jess sa...

Ha,ha,ha...
Ni verkar råka ut för allt möjligt på Sydneys bussar.
Jag skrattade för mig själv när jag tänker på hur det måste sett ut när du slog av kepsen på killen och sen klappade honom på huvudet! Priceless!! :D
Ja, det där med att alltid ha servetter till hands har jag nu haft en längre tid efter att hamnat i klistriga situationer på allmänna toaletter innan man lär sig. :)

Kram!

Saltistjejen sa...

Ojojoj vilken resa. Låter som om bussresorna over there inte är så skoj alltid. Man har ju bilden att australiensare är "ena hyvens glammare" som alltid är på gott humör och säger "G'day mate!" hela dagarna.... Men så är alltså inte vekrligheten...? jag är smått chockad!! ;-)
Nej men det är verkligen trist att folk är så själviska att de inte reser sig upp för personer som man ser behöver sitta. Usch!
Tur iallafall du hade din McDonalds servett!!!!
Och tur att du inte gav kepskillen en blåtira, hahaha! :-)

Anne sa...

Jag ser det framför mig, den bussresan innehöll en hel del dramatik! Kan tänka mig det var en mamma som var ganska lättad när hon fick stiga av.... Jag visste väl att en gammal McDonaldsservettt kunde komma till användning när man minst anar det ;)
Bussarna verkar ju annars fungera väldigt bra, av bilder att döma ser de oerhört fräscha och fina ut (det kan man inte direkt säga om bussarna här...).

Dila sa...

Som mamma blir jag arg när jag läser ditt inlägg. J-vla egoistiska människor! Men du får uppenbarligen göra som Matilda säger och ryta till ordentligt. Kan inte säga att jag känner igen problemen på Sydneys bussar, men å andra sidan var jag ung och frisk som en nötkärna när jag bodde där och förmodligen gjorde det mig inget att stå till och från skolan.
Kram Dila

Petra H sa...

Ha ha, du råkar ut för de roligaste situationerna på bussarna - klappa en kille på huvudet ;-)
Oj, vad jobbigt att ingen ställer sig upp och erbjuder sin plats. Här i PR har jag sett de coolaste killarna erbjuda sina platser för kvinnor, älde människor och haltande män! Senast i tisdags var det en ung cool kille som erbjöd sin plats till en medelålders amerikanska (turist) och DET förvånade mig! (speciellt som de flesta puertoricaner kanske inte är jätteförtjusta i amerikaner)

Jag hade en stressig erfarenhet förra veckan, en äldre kvinna ställde sig precis bredvid mitt säte, jag erbjöd henne min plats men hon vill inte sitta ner... Under hela bussresan kändes det som ALLA stirrade på mig och undrade varför jag satt ner när hon stod upp, så jag frågade ytterligare en gång men nej, hon ville inte sitta ner. Till slut kom det en annan gammal dam som jag kunde erbjuda min plats åt - puh! Jag vill ju inte vara den där "gringan" som är oartig!

Petra sa...

Hej Kicki - hittade hit av en slump faktiskt - skoj att lasa andra 'sydneysvenskars' bloggar. Haller onekligen med om att Sydneys bussar kan var vidriga. Ha det sa bra! //Petra

aussiekicki sa...

Hej Petra och välkommen till min blogg!