onsdag 9 januari 2008

Onsdagsblues

Nyss lyfte Quantasplanet till Hongkong med våra gäster. Jag grät en skvätt när vi vinkade av dem och taxin åkte iväg. Just nu känner jag mig helt tom. Det fåniga är att vi har träffats med samma intervall som hemma i Sverige, då de bor 50 mil från Stockholm. Ändå så känns det som världens undergång nu när de åkt.

Jag tror att det är känslan av att de representerar Sverige och att det är så långt bort som gör mig vemodig. För trots att jag bor i paradiset saknar jag Sverige, släkt och vänner. Det blir extra påtagligt när vi har haft besök.

Sverige i mitt hjärta. Om så där sex månader kommer vi på besök.

6 kommentarer:

Petra H sa...

Det känns alltid tomt när långväga gäster har åkt, och speciellt så när man bor utomlands... Hemma har man ju andra vänner och familj som bor i närheten så då känns inte det så farligt att man inte bor så nära varandra - för man har mer kvantitet (och kvalitet) när det gäller vänner!
Hoppas att ni snart få vänner igen och att våren, förlåt jag menar hösten går snabbt!

Matildas fikarum sa...

Men stackars! Usch, det är inte ett dugg roligt att vara ledsen när man saknar något.

Annika sa...

Ja, det gör det..hårt och tungt när man ska ta avsked av ett kärt besök. Sen känner man sig nere ett litet tag.
Förstår så väl hur du känner det!

Anne sa...

Förstår hur du känner det!
Ni verkar ha tighta band med dem och vara riktigt goda vänner. Har de nånsin bott i Stockholm och nära er eller har ni alltid haft dem "långt" borta?

aussiekicki sa...

Petra: Det är precis som du säger, hemma i Sverige har man andra vänner och familj att koncentrera sig på. Antagligen kommer 6 månader gå i ett rasande tempo!

Matilda: Tack vad rar du är. Nej, som du vet blir det ju extra påtagligt när det är så gräsligt långt borta. Som tur är finns ju Skype!

Annika: Ja ofta känns det ju lite skönt när folk åker hem men det har gått så bra så de kunde gott ha stannat två veckor till!

Anne: Ja vi har känt varandra i 15 år(!). T och maken är kursare sedan högskoletiden och L o T har hängt ihop lika länge som jag och maken. De bodde i Stockholm i några år, inte så långt ifrån oss, och vi umgicks minst fyra gånger i veckan. L var tärna på vårt bröllop och vi har alltid varit tighta. Nu bor de i Varberg sedan sju år tillbaka men vi ses 2-3 ggr per år tillsammans med en annan familj som också hänger med sedan högskoletiden.

Tack allihopa för alla värmande kommentarer!!!

Lullun sa...

Åh, vad tråkigt! Det är tungt jag vet. Fast man ska ju egentligen bara vara glad att de verkligen kommer! (Själv har jag ju en familj, som under mina snart 7 år +/- lite Sverige- & Danmarksboende, aldrig kommit på besök (också mycket begränsat under Danmarkstiden på 1,5 år). De flesta av mycket förståeliga skäl, men ändå...)
Härmed en liten omtankeskram till dig från Grönland!