lördag 15 september 2007

Kort navelsträng

Det är en del att fundera på nu.

Angående barnen.

Så här det, vi fick tvillingar efter vårt tredje försök med IVF. Jag var, av olika anledningar, föräldraledig med barnen tills de fyllde två. Då började de på dagis. Ett dagis som jag egentligen inte har något att klaga på. De som jag pratat med innan var jättenöjda.

Men.

Våra barn trivdes inte.

Jag kan egentligen inte svara på varför. J tyckte nog att det var okej till en början. Men E, han avskydde dagis. Inledningsvis FASTADE han de två första månaderna. Han varken åt eller drack på dagis. Sedan var det lämningarna på mornarna. Vi lämnade tidigt och då fanns där bara en fröken. Samt två förtvivlade barn. Hon fick hålla fast två slingrande, panikslagna barn som skrek och grät. Jag och maken skyndade oss ut och på med skorna och varje gång hörde vi smällen av deras händer när de slog i dörren. Två små förtvivlade ansikten i fönstret.

Men det ger sig nog, sa de flesta.

Det gjorde aldrig det.

Barnen gick på dagis i 15 månader och de uppslitande lämningarna upphörde aldrig. Det var fruktansvärt. Jag grät var och varannan dag efter att vi lämnat dem på dagis och åkt till jobbet.

Sedan dök MÖJLIGHETEN upp. Maken fick jobb i Sydney och en inkomst som gjorde det möjligt att få vara hemma med barnen igen.

Nu har de varit hemma med mig sedan årsskiftet. E har utvecklats enormt från en lite inbunden och blyg kille till en pratglad och framåt kille. J har tagit stora steg framåt och tar för sig mer än tidigare. De trivs fantastiskt bra här nere i Australien och njuter av varje dag.

Frågan är bara hur vi ska fortsätta. Jag skulle behöva en dag för mig själv där jag bara behöver ta hänsyn till mina önskningar. Eller uträtta saker som bara inte går i sällskap av två fyraåringar.
Om drygt ett år ska de börja skolan här nere. Just nu kan de enstaka ord på engelska men är absolut inte flytande på något sätt. De behöver lära sig språket och helst kunna en del innan skolstart. Så hur löser vi det?

Vi har lämnat in en ansökan till ett dagis med bra rykte som ligger i närheten. Troligtvis får de plats tidigast i december. Det är nu jag upptäckt att navelsträngen är otroligt kort. Jag får ont i magen att lämna dem på ett ställe där de inte ens förstår språket. Vi har diskuterat nanny också. Samma sak där men fördelen är ju att de kan vara hemma i en välbekant miljö. Nu har dessutom möjligheten dykt upp att få en tvåspråkig nanny. En svensk kvinna som bott härnere i evigheter och som har jobbat med barn i flera år.

Valet känns på ett sätt självklart. Men jag har ändå ont i magen.

Navelsträngen har blivit väldigt kort.....

3 kommentarer:

Saring sa...

Håll i dig, för nu blir det mastodontkommentar! Först och främst: tack för din fina kommentar på bloggen. Om du visste som det hjälper mig!

Sen till din situation:
Erfarenheterna från dagis verkar mardrömslika och jag har full förståelse för din/er vånda över att riskera att gå igenom samma sak igen.

Möjligheten med den tvåspråkiga Nannyn låter rimlig, samtidig finns det något i dina ord som ger mig känslan av att du är lite ambivalent. Stämmer det? Handlar ambivalensen i sådana fall om valet mellan dagis/nanny eller är det skuldmamman som väser att du minsann skall vara där för barnen alltidalltid? Eller lite av allt?

Jag har en bra ambivalensövning som jag har använt mkt i jobbet tidigare. Vill du ha den så maila mig (saragustavs@yahoo.se).

Kramar!

Saring sa...

Det blev ingen mastodonkommentar.. Jag tänkte först klippt in ambivalensövningen, men det blev för knåpigt ;-)

aussiekicki sa...

Tack Saring! Huvudet på spiken som vanligt! Jag mailar dig gärna och får lite tips! Kram från Kicki