måndag 7 juli 2008

Utmaning, fem saker....

Jag har blivit utmanad av Saltistjejen! Det känns kul med en utmaning att pigga upp bloggen med! Då ska vi se...

Regler:
- Posta reglerna först.
- Svara på alla frågor.
- Skicka vidare utmaningen till 6 andra bloggare.
- När du postat dina svar, berätta det för den som utmanade dig!

Fem saker som fanns på din Att-göra-lista idag:
1. Göra ett ultraljud på buken. Jag har haft ont i magen ett bra tag och doktorn ville utesluta gallsten. Allt såg bra ut, vilket känns bra!
2. Skriva den här utmaningen!
3. Tvätta, eftersom det svämmade över i tvättstugan.
4. Klippa ena sonen. Det blev bara lite snett! ;-)
5. Gå och handla, vilket jag inte gjorde. Jag städade istället. Skittråkigt men nödvändigt.

Vad gjorde du för 10 år sedan?
För tio år sedan... 1998. För tio år sedan bodde jag och maken, fast vi var sambos då, på Södermalm. Jag jobbade på Karolinska sjukhuset på en avdelning som jag börjat vantrivas på. Det var ett extremt tempo med personalbrist och svårt sjuka patienter.
Maken och jag åkte och hälsade på makens barndomsvän T och hans spanska flickvän A i Barcelona. De bodde i en liten lägenhet i västra Barcelona som var varm som en bakugn. Vi sov en natt på några handdukar ute på deras balkong. Dagen därpå letade vi upp ett hotellrum, haha! Maken blev rånad i Barcelonas tunnelbana men lyckades ta tillbaka plånboken med hjälp av en polis som var ledig och på väg till stranden. Polismannen fick sig en hurring av den ene rånaren som han faktiskt kände igen. Vi blev kallade till stationen för att titta på mugshots och maken kunde faktiskt peka alla tre busarna. Det var ganska ledande frågor som: Hur lång var han? Ja, ca 180 cm kanske. Så 183 cm kan vara rimligt? Jo, det kan det nog osv osv. De åkte sedan in på 6 månader för rånförsök och våld mot tjänsteman. Det bestående minnet var alla mugshots där varenda en av busarna hade blåtiror, rivsår och blodiga tussar i näsborrarna. Mucka inte med den spanska polisen!!
Jag minns egentligen skrämmande lite från 1998. Vi reste en del under åren innan millennieskiftet. Vi var till Jamaica, Thailand, Bali, Rom, Barcelona, Malaga, Grekland men jag har svårt att hålla isär årtalen. Jag vet att jag kände att jag trampade på i gamla hjulspår och började längta efter barn.

Ställen du bott på?
Jag är född i Linköping, där jag i princip har hela min släkt. Vi flyttade till Västerås, 1973, när jag var 2 1/2 år då pappa fick jobb på ABB, dåvarande ASEA. Ett av mina tidigaste minnen är när jag och mamma står på lastflaket på flyttbilen och jag får hissa möblerna upp och ner med knapparna. Hela områdets ungar var gröna av avund!
Jag flyttade till Örebro, 1992, för att läsa på högskolan. Där bodde jag i tre år i studentlägenhet och trivdes fantastiskt bra. Jag var väldigt aktiv i studentidrottsföreningen med styrelsearbete och var ledare för en massa pass i innebandy, fotboll och volleyboll. Maken och jag träffades på innebandyplanen och började sedan att flörta på studentpuben. Det var tider det...
Efter Örebro flyttade vi till Stockholm, 1995, där jag började jobba och maken pluggade vidare på universitet. Vi bodde på Söder och delade bakgård med Östgötakällaren. På eftermiddagen kunde man känna de ljuvliga dofterna spridas över muren och snålvattnet rann till. Vi fick VIP-behandling där eftersom vi var stammisar, vilket är ganska komiskt egentligen, men det var en populär krog och alltid kö.
Vi byggde hus i Tullinge som vi flyttade till 2001. Vi hade en enorm tur och hamnade i ett område med trevliga grannar som blev goda vänner. Jag älskade vårt hus och det var med sorg i hjärtat vi sålde 2007 för flytten ner till Sydney.
Nu bor vi i östra Sydney i en stor, härlig lägenhet med en makalös utsikt. Sydney är en fantastisk stad att bo i med massor med möjligheter. Närheten till alla stränder, nationalparker, museer och parker är oslagbar. Det är en storstad med småstadskänsla. Jag älskar Sydney, men längtar hem till Sverige.

Fem saker du skulle göra om du var biljonär?
1. Köpa en bostad i Sydney och bo halvårsvis här och i Sverige. Få det bästa av två världar!
2. Hjälpa familj och vänner ekonomiskt. Dela med mig.
3. Jag skulle definitivt se till att slippa städa, laga vardagsmat, allt tråkgöra. Skaffa en personlig tränare och en nanny som tar barnen ibland, men inte för ofta!!
4. Resa. Jag skulle vilja se Taj Mahal, Angkor Wat...
5. Jag skulle antagligen byta jobbinriktning eller ta chansen att lära sig något nytt. Ta upp gamla hobbies som ridning, innebandy, volleyboll. Allmänbilda mig mer. Lära mig saker.

Personer du vill veta mer om:
Människor fascinerar mig. Det är antagligen därför jag tycker det är så roligt att läsa andra människors bloggar. Det skulle vara roligt att träffa personerna bakom bloggarna!
Det skulle vara intressant att sitta ner och prata med Nelson Mandela och Dalai Lama och höra hur de hanterat livets mot- och medgångar.

Jag skickar denna utmaning vidare till: Göte Börge, KaosAnna, Ela, Anne, Peter , Dila och de som känner sig manade! Har någon gjort utmaningen redan så hojta till.

9 kommentarer:

Anne sa...

Det här var trevlig läsning, vad personligt och öppet du skriver. Jättekul läsning. Det gillar jag. Det är ju annars en balansgång, hur mycket man kan skriva/inte skriva på en blogg.

Jag kan också känna vissa år bara flyter ihop, man minns en massa men kan inte riktigt relatera det till ett visst år. i mitt fall tror jag det kan bero på att allting gick i samma hjulspår under flera år och jag kände mig "fast" och kom inte loss och vidare, det egentligen bara harvades på...usch, det låter ju deprimerande, klart det var bra tider med alla såna år också och en massa positivt. Men jag tycker nog personligen livet är bättre nuförtiden :) än vad det var för säg 8 år sedan. Det är inte så dumt bli vuxen....

Anonym sa...

Inressant och jätteskoj läsning.
Det känns verkligen som att man lär känna varann lite närmare.

Det var himla trist att ni var tvugna att sälja huset ni gillade.
Men jag hoppas att ni kommer att trivas kanonbra i det nya fina.
Är det långt från där ni bodde förut?

Kram på er!!

aussiekicki sa...

Anne: Tack! Ja det där med att bli för personlig är en smal gräns. Jag hade tänkt att vara helt anonym men jag har en känsla av att jag inte är det. Jag vet att minst två som jag känner IRL läser bloggen.
Precis som du säger så kände jag att åren mellan 1995-2000 harvade på i samma hjulspår. Vi jobbade, reste och träffade vänner. Visst har det sin tjusning men jag tycker nog att de senaste åren när barnen kom har varit roligast. Jag skulle inte vilja vara 23 år igen!!
kram!

Jess: Ja det känns ju som om man känner en del bloggare väldigt väl! Jag har haft en enorm glädje av er bloggvänner!
Ja det var tråkigt att behöva sälja huset men jag antar att allt har en mening. Det jag saknar mest är faktiskt grannarna men det är inte alltför långt ifrån vår nya bostad. Det känns spännande med det nya huset som har en massa andra fördelar som inte vårt gamla hade. Stor kram!!!

Kaos-Anna sa...

Härligt att läsa.
Ska genast börja skriva mitt svar.

Peter Barlach sa...

Jag lovar att jag ska ge det en chans i sinom tid. Fint skrivet!

Fröken L sa...

Vad kul att få veta lite mer om dig och ditt liv. Det är inte lätt att komma på vad man gjorde för tio år sedan. Som du säger så är det lätt att åren flyter ihop. Naturligtvis har jag antagit din utmaning, kolla in min blogg!

Kram Dila

Anonym sa...

Bra skrivet! Om jag kommer igång igen skriver jag givetvis!

Saltistjejen sa...

Å vad roligt att läsa Kicki!!! :-)
Du skrev så mycket att jag nu känner att jag har en bättre "bild" av dig och din historia. skoj!
Och ni lär säkerligen trivas bra i ert nya hus!!! Jag ahr varit ettt antal gånger i området där eftersom jag ahr vänner som bor där. Och det är jättemysigt!

Kram!

Ela sa...

Det blir kul att skriva! Tack tack.