Mebourne to Adelaide

Då var man hemma igen efter att ha kajkat runt i södra Australien! Tack allihopa för alla trevliga kommentarer i förra inlägget. Tillgången till internet har varit minst sagt begränsad i detta, ibland, u-land på internetfronten. Så håll i er! Här kommer en liten reseskildring!

Vi flög ner till Melbourne på lördagen och landade på eftermiddagen. Flygningen gick egentligen smärtfritt förutom en fadäs vid landningen, men det kommer nog få ett eget inlägg. Vi lämnade snabbt väskorna på hotellet och begav oss ut för att kolla in Melbourne. Det första vi konstaterade var att det var jäkligt kallt. Melbourne är Australiens norrland och när det blåser in vindar från havet och Antarktis blir det isande kallt. Dessutom är hösten i antågande.

Vi hoppade i alla fall på gratisspårvagnen som går runt citykärnan och som stannade mycket lämpligt utanför vårt hotell. Just spårvagnarna är ett inslag i stadsbilden som man får ta hänsyn till både som pedestrian och som bilist med hållplatser mitt i gatan och konstiga left-right-hook-turns som en taxichaffis beskrev för oss.

Melbourne beskrivs ofta som mer europeisk än Sydney med cafeer, restauranger och är tydligen The Capital Town of Shopping. Inget jag kunde ägna mig åt, tyvärr... Vi tyckte stan var lite svår att få grepp om men det beror nog mer på oss som är rätt förvirrade än på stan i sig. Man hittade en hel del roliga detaljer på hus och tex den här bänken.

Efter att ha irrat i en evighet på jakt efter en restaurang hittade vi till slut ett rätt omysigt pastahak som vi var tvungna att ta eftersom barnen inte hade något blodsocker att tala om. När vi betalat och gick 100 m längs gatan hittade vi självklart en massa mysiga ställen....

Vi har i alla fall världens sötaste spagettikille!

På söndagen åt vi frukost ute på stan på ett mysigt ställe innan vi gav oss ut för att se oss om lite mer. Vi hamnade till slut på Melbourne Museum som är en riktig höjdare för barn och vi stannade där i tre timmar. Här är killarna framför Royal Exhibition Building som ligger i anslutning till Melbourne museum.

Eftersom vi är ganska makabra i vår familj tyckte vi att besök i Old Melbourne Gaol lät som ypperlig ide. Nästan varje cell innehöll en berättelse om en fånge och hans/hennes dödsmask. Vi läste fascinerat så gott det nu går med två fyraåringar med spring i benen. Här avrättades en Australiens legender boven/hjälten Ned Kelly. Det är dock inte hans dödsmask med på bild.

Efter ytterligare en natt i Melbourne hämtade vi ut hyrbilen och började köra mot The Great Ocean Road. Vi stannade en natt på ett guesthouse i Apollo Bay och bilden nedan är tagen på morgonen så det var ett helt magiskt ljus över havet.

På tisdagen kom vi fram till de Tolv Apostlarna. Det är kalkstensklippor som reser sig ur havet och det är så vackert att man hänförs över naturens konstverk. Egentligen är det bara åtta apostlar då de andra har fallit ner i havet pga erosion. Tidigare hette de The Sow and Piglets men man bytte namn på dem till det mer majestätiska Tolv Apostlarna på 50-talet för att locka mer turister. Här är det apostlar västerut.

Och här är det apostlar österut sett från utkikspunkten.

Efter en kortare bilresa kunde man även hänföras över The Island Archway. Sååååå vackert!

När vi kunde slita oss från de vackra apostlarna for vi vidare västerut och övernattade i Warrnambol. Staden i sig är inget att hänga i granen men kan stoltsera med världens godaste Spagetti Carbonara. Gad däm vad god den var!

På onsdagen styrde vi norrut mot The Grampians Nationalpark. Även här uppe bland bergen är det gudomligt vackert. Det är en konstig känsla att gå ibland träden som är svartbrända efter en stor skogsbrand för två år sedan då 47% av nationalparken brann. Nu ser man hur de svarta stammarna kläs i grönt då nya grenar växer ut. Vi klättrade ner till MacKenzies Falls som är ett av parkens vattenfall.

Sedan gick vi till en annan utkikspunkt som heter The Balconies och som har en magnifik utsikt över dalen nedanför. Här sitter mina favvokillar och vilar lite på vägen till The Balconies.

Vi bodde den natten utanför Halls Gap som är ett litet samhälle mitt i parken. Vi hyrde en supermysig stuga där man kunde beställa en grillkorg och grilla själv. Vi hade lite picknick på verandan och hade en underbar kväll.

Så här svart blir man om fossingarna när man går på bushwalk i svartbrända skogar.

På kvällen gick vi ut och tittade på papegojorna och en stor flock med kängurus som betade på gräsmattan på området. Vi stod en god stund ute och tittade på stjärnhimlen som lyste så klart, så klart. Och jag kände mig lycklig och rik på upplevelser och tacksam att jag har det så bra. Natten blev spöklig med en massa konstigheter. Dörrar som öppnades och stängdes helt utan anledning. Fotsteg på verandan och inne huset fast det inte var någon där. Knackningar på rutorna. Jag är helt säker på att vår mysiga stuga beboddes av ett väsen som inte hade mänsklig form......
Detta är inte spöket men en känguruflock på ca 15 individer.

Dagen därpå åkte vi mot havet igen och passerade en stad, Mount Gambier, som är byggd på sluttningarna av en släckt vulkan. Där finns en sjö, The Blue Lake, som i november varje år ändrar färg från grått till koboltblått. I mars blir den grå igen. Den var verkligen anmärkningsvärd i färgen även om kortet inte gör den rättvisa då solen var i moln.

Natten tillbringades i Kingston vid kusten och har man inte en anledning att åka dit så kan man dö i visshet att man inte har missat något. Motellet var ganska sunkigt så vi åkte så snart som möjligt på fredagsmorgonen. Landskapet är ödsligt och vi såg inte ett hus på 10 mil, bara kossor och får. Vi passerade till slut ett ställe som hetter Policemans Point och maken skulle kanske ha tagit detta tecken på allvar.

Vi brassade igenom laserpistolens skarpa öga 15 km/h över hastighetsbegränsningen och i bakspegeln tornade det upp sig ett polisterrängfordon med blåljusen blinkande. Jag måste erkänna att jag blev lite nervös, faktiskt. Maken erkände dock utan omsvep och sade att vädret och vägen var bra och det var ingen trafik så han tykcte han kunde gasa på lite. Polisen blev nog lite paff att maken var så ärlig och skrev ut en varning men inga böter!!! Vi körde vidare, ganska spaka, glada över att vi sluppit 300 AUD i böter. Maken fick dock stå ut med att jag sjöng "Bad boys, bad boys, what you gonna do when they come for you!" hela vägen till Adelaide!

Landskapet i South Australia är fruktansvärt sorgligt att se. Här är man hårt drabbad av torkan och omgivningarna är bruna, torra och sönderbrända. Många Till Salu skyltar hänger utanför farmerna och enligt siffror presenterade 2006, tar en farmare livet av sig var fjärde dag.

Vid lunchtid kom vi fram till Adelaide och då hade vi kört drygt 120 mil. Adelaide är en trevlig stad med en hel del bevarad äldre bebyggelse. Vi turistade runt universitet och i Botaniska trädgården där vi bla besökte National Wine Centre. Det var som ett museum över vin och man kunde prova viner vilket vi naturligtvis var tvungna att göra. Det blev två makalöst goda vita viner men vi köpte inget då väskorna var fulla redan, ha ha vad rolig jag är!

Det pågår en festival i Adelaide som heter The Fringe och som resulterade i en massa evenemang ute på stan. Vi hamnade i The Garden of Unearthly Delights och hade en fantastiskt trevlig kväll med musik, pariserhjul, radiobilar och ansiktsmålning. Här är vår egen livsfarliga tiger!

På lördagen tog vi en tur ut till Port Adelaide och besökte bla deras Maritime museum innan vi åkte till flygplatsen och åkte hemåt.

Vid inflygningen tog jag detta kort och det kändes väldigt bra att vara hemma igen och få sova på sin älskade tempurmadrass!!

I påsk bär det av igen norrut då vi ska till The Great Lakes som ligger mellan Newcastle och Port Macquarie.