Jag får ofta frågan, dagligen kanske tom, om hur vi trivs här i Australien. Jag svarar alltid att vi trivs alldeles utmärkt, vilket är sant. Men ändå. Det är lite ambivalent för jag längtar hem till Sverige. Varje dag.
Jag saknar familjerna, min egen och makens. Min pappa fyller 80 år nästa fredag och jag kan inte vara med. Brorsans yngste, som föddes efter vi emigrerat, har jag träffat en gång. Jag längtar otroligt mycket efter mina vänner och saknar den nästan dagliga kommunikationen med dem. Saknar det spontana med en fika lite nu och då. Saknar umgänget på helgerna, en mysig middag med goda vänner.
Samtidigt njuter jag av vårt liv härnere. Jag njuter verkligen av att få vara med barnen och ta en tripp ner till stranden några timmar. Eller åka in till stan och gå på alla utmärkta museer som finns i Sydney. Vi njuter verkligen av helgerna som ägnas åt att umgås med varandra istället för städning, storhandling eller fixa med tomten.
Vi lever egentligen i en drömtillvaro och på ett sätt skäms jag lite att jag gnäller. Men ändå. Hjärtat är i Sverige.
Jag undrar om jag kommer sakna Australien, som jag saknar Sverige, när vi flyttar hem.
Antagligen.
Man är aldrig nöjd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
När flyttar ni hem?
Och innan du flyttar hem bör du köpa en Punanitröja:-)
Inofficiellt till sommaren 2009. Men det är inte riktigt klart än med kontrakt, så säg inget!
Punanitröja, check! Vilken storlek önskas?
Ehhh, kanske L.
Det sociala nätverket är så oerhört viktigt men man märker det inte föränn det är borta. Jag trivdes jätte bra i Sydney och jag lärde känna nya vänner. Men det är inte samma sak som ens gamla kära vänner och ens familj. Nu när jag bor hemma i Sverige igen saknar jag allt som var bra med Sydney och kommer knappt ihåg det dåliga...
Kram Dila
Det är jobbigt det där med längtan. Jag flyttade när min brorsson var 3 månader och har inte sett honom sedan dess så han kan ju inte komma ihåg en. Jag saknar också den där spontanfikan med ens närmaste vänner och familj och det är svårt att få såna vänner som vuxen tycker jag. Men det är först nu efter ett år i USA som jag är beredd att försöka skaffa nya vänner. Men jag kommer antagligen sakna mitt hem här lika mycket den dag vi flyttar till Sverige.
Å jag förstår PRECIS hur du menar!!! Jag älskar mitt liv här! Stormtrivs med allt från jobbet till att bo på Manhattan. Jag har nu ett socialt nätverk med vänner här som jag verkligen tycker om. Vädermässigt är det bättre än Sverige större delen av året. Det finns massor att göra i sta'n. Ja you name it. Men ändå, ändå finns den där känslan av saknad och längtan. Den ligger liksom alltid och lurar någonstans i bakgrunden. Inte så att jag längtar hem jättemycket varje dag eller så. Men det är som om man inte riktigt är helt "hel". Man pratar eller hör av vänner där hemma. Och saknar dem så fruktansvärt. Det där lilla vardagliga.
Å andra sidan så tror jag att man glömmer hur lätt det var att "inte ses" även när man bodde i Sverige. Alla är fast i sina vardagsrutiner och man ses inte alls lika ofta som förr. Men visst, man KAN iallafall göra det om man vill. Man KAN vara spontan. Härifrån måste ju allt planeras. Och väl i Sverige så är det ett enda race. Man springer mellan träffarna som en liten myra. Man blir stressad. Man hinner inte träffa ens hälften av alla man vill. Och ändå hinner man inte spendera tillräckligt med tid tillsammans med dem man hinner träffa.
Det värsta är att jag är helt 100 % säker på att jag kommer sakna livet och människorna här otroligt mycket den dag vi flyttar härifrån.
Kanske är det det som är baksidan med att ha flyttat runt. Att man ständigt har en anlening att sakna och längta.
Men jag försöker tänka som så att om man inte skulle saknat och längtat så hade detta ju bara varit ett "mått" på att man inte trivts med livet den period man spenderade på en viss plats. Att man faktiskt saknar och längtar betyder å andra sidan att man faktiskt har haft en underbar tid! Att man är en person som klarar av att bygga upp ett liv man tycker om, på olika ställen. Och det är ju ändå något positivt! :-)
Oj, vad jobbigt. Själv har jag nog, tragiskt nog, smått glömt hur det var att "spontanträffa" vänner och familj, efter 7 år i utlandet. Och har väl aldrig riktigt haft "läggning" åt hemlängtan heller.
Här har jag ju vänner också, men inte alls på samma sätt. Sedan blev jag ju också mamma, som gjorde sitt vad kompisfronten angår, så nu inbillar jag mig att livet bara ska vara så här, och att det varit det samma om jag stannat i Sverige, där vännerna iaf spridit sig över det mesta av landet, efter avslutade utbildning, familjbildande osv. Fast det är nog kanske bara ett sätt skydda sig själv, från längtan, att gömma sig i sin egna lilla vardag, som är fullpackad som den är, och därmed inte ger en några möjligheter att tänka vidare...?! :-)
Jag lider fortfarande av det där dubbla, efter nästan 20 år i Sydney. Jag verkligen älskar den här stan, och samtidigt tänker jag på Sverige precis varenda dag, och längtar hem.
Dila: Du har så rätt. Man blir lite utsatt utan sitt närverk.Jag är helt säker på att jag kommer längta tillbaka massor när vi flyttar hem igen.
Fröken fräken: Ja man lämnar kvar lite av sig själv och kommer nog alltid känna sig kluven. En fot i Sverige och en fot i sitt nya hemland.
Saltis: Ja precis. Det är ju faktiskt så som du säger. Det är positivt att sakna och längta för då har man ju haft det bra. Jag vet ju också att jag romantiserar Sverige lite och det blir väl en chock att flytta hem igen och anpassa sig!
Lullun: Eller hur! Många kompisar träffar man ju inte ofta ändå fast de bor i samma land eller stad.
Matilda: Ja, du förstår vad jag menar. Sydney är ju verkligen en fantastisk stad. Jag undrar hur jag hade trivts tex Abu Dhabi?
Skicka en kommentar