Vad....

...är det som får två fyraåringar att rita på soffkuddarna med bläckpennor????

Suck!

Ett test...

Jag har lånat det här testet från en annan blogg.
Hur resonerar ni?
Om du har sett den förut så, please, avslöja inte svaret.

Bakgrundsinfo: En kvinna är på sin mors begravning och träffar en kille som hon inte kände sedan förut. Hon tyckte att den här killen var helt underbar. Han var så mycket hennes drömkille att hon blev kär i honom men frågade aldrig efter hans telefonnummer innan han försvann och kunde inte hitta honom. Några dagar senare dödade kvinnan sin egen syster.

Fråga: Vad var hennes motiv för att döda sin egen syster?

Det här med humor.....

Jag har upptäckt vissa saker med att blogga. Det här med humor tex. Den går inte alltid hem.
Jag föredrar underfundig humor. Slap-stick humor med paj i ansiktet och halkande på bananskal, det är inget jag tycker är roligt.

Jag gillar det mesta som Monty Python gjort. Ibland kan jag inte förklara vad jag tycker är roligt, det bara är det helt enkelt.
Jag kan driva med mig själv och berätta rätt utlämnande saker som folk kan skratta åt. Men ibland så går det inte hem.

Som i bloggvärlden, man får ibland kommentarer som ifrågasätter om man är helt normal. Jag antar att nyanserna i humorn går förlorad i skriven text. Men ändå... Fattar inte folk att man försöker vara lite rolig?

Eller så kanske det är så... Jag är inte helt normal...

Pelikanmatning

Igår gick vi till fågeldammen i Centennial Park och matade fåglarna. Eller.... Jag matade fåglarna, killarna matade mest sig själva med brödet. Tur att det var någorlunda färskt och inte mögligt...

Pelikanerna har en fantastisk näbb som de använder som en fiskehåv och fångar in godsakerna.

Insomnia

Jag är trött idag. Tre nätter med minimalt med sömn, där går visst min gräns.
Natten till lördag vaknade vi av att ena sonen skrek att han måste kissa! Sedan kom han störtande och kräktes på toaletten tre gånger. Det var nog måste kräkas, han skrek, när han väckte oss.....
När vi sedan somnat om gick hisslarmet igång och väckte oss tre gånger. Gäsp!

Natten till söndagen var det väldigt många festprissar som höll igång nere på gatan. I timmar! Eftersom jag är en ganska timid svensk så avstod jag att gå ut och skrika på balkongen: Shut the #### up!
Fast jag kände för det....

I natt har det åskat och blåst så det knakat och tjutit i huset. Sonen dök upp igen och ville sova hos oss. Han tyckte det var läskigt med alla ljud. Synd bara att han har drömt en massa mardrömmar och suttit upp gråtandes, skrikandes fast sovandes i sängen ett antal gånger.

I natt vill jag sova... Zzzzzzzzzz....

Det är skillnad på thongs och thongs...

I Australien har vi våra thongs på fötterna och inte på rumpan!

Nanny

Barnen har börjat att prova på lite engelska.
Ofta ropar de mummy och daddy istället för mamma och pappa. Det låter väldigt gulligt när det de säger Fajjerrrrtrrrack (firetruck).
Det senaste just nu är: Åh, NOW/NAU (oh, NO!), när något går fel.

Igår kväll hade vi en tjej, som jobbar som nanny, över på intervju. Killarna älskade henne! J pratade (svenska) som om det inte fanns någon morgondag. E lade huvudet i hennes knä och log sött. Hon är lite tveksam till att ta dem eftersom de inte pratar någon engelska. Jag hoppas att hon tar sig an oss för jag tror det skulle fungera bra. Hon var jättegullig med barnen men ingen dörrmatta utan det verkade som om hon kan säga ifrån.

Vi ska prova och se hur det går. Så håll tummarna!

Konstapel Kling och Klang

Min goa tvåmanskravall!

Vissa är det skottpengar på...

Jag läste precis på Aftonbladets sida om en liten bebis som föddes 2 oktober och som kom in till sjukhuset, 2 veckor gammal, med frakturer på fotlederna, ena armen och blödningar i ögonen och hjärnan. Klassiska tecken på barnmisshandel.

Pappans försvarsadvokat hävdar att barnet kan ha orsakat skadorna själv genom att ha vridit sig och kastat med armarna i spjälsängen!?! Enligt läkarna har skadorna troligtvis uppkommit genom att någon har hållit barnet i benen och slungat henne i väggen. Flickans ettårige bror har varit på akuten ett flertal gånger med oförklariga skador. Barnen är omhändertagna av sociala myndigheterna.

I veckan som gick hittades en tvåårig pojke i en resväska, flytandes i en damm, i sydvästra Sydney. Man har nu gripit mamman misstänkt för att ha skakat ihjäl pojken. Hon förvarade sedan kroppen i huset i sex dagar innan hon slängde honom i dammen. Mamman hade anmälts av flera personer till sociala myndigheterna men inget gjordes i tid.

I det svenska fallet verkar det som om att man inte kan fastställa vem som orsakat flickans skador. Jag hoppas innerligt att föräldrarna aldrig någonsin får vårdnaden om barnen igen. Jag hoppas innerligt att om de får fler barn, att dessa tas ifrån dem genast vid födseln.
Det övergår mitt förstånd hur man kan skada sina barn på det här sättet.

Jag mår illa bara jag tänker på det.

Bushwalk

Vi tillbringade vår söndag i en nationalpark söder om Sydney. Vi hade tittat ut en bushwalk som var 4,5 km lång och skulle vara ganska enkel att gå. Det var väldigt roligt att få uppleva naturen på nära håll. I alla fall tyckte jag och maken det... Ena sonen brukar uppskatta att få gå i naturen medan den andre är mindre benägen.

Vi hade inte gått så långt innan protesterna började och som fortsatte hela rundan. Vi såg inte röken av något djurliv, antagligen eftersom vi var de mest högljudda bushvandrarna i området. Sista kilometern fick vi bära våra små maharadjor av och till, ganska svettigt....

Efter vår halvlyckade bushwalk åkte vi till en strand och svalkade av oss. Det var mer barnens melodi så i slutet var alla ganska nöjda med dagen. Väl hemma vid middagsbordet pratade vi om hur dagen hade varit.

Jag: Var det roligt att gå i skogen?

Sonen: Nej det var det inte, INTE ALLS!

Jag: Men, hade du hellre suttit hemma och tittat på film hela dagen?

Sonen: JA! Mycket roligare!

Ja, han vet vad han vill i alla fall!

Nu är julen här....

Nu är julen här! I alla fall i butikerna.

I år känns det helt rätt med en koalabjörn i julgranen!

Jag antar att det blir lite varmt med tomtedräkt i Australien.

Hela familjen hamnade under saxen i lördags. Jag gick till den hippa salongen och fick the royal treatment; nackmassage, schamponering deluxe, skalpmassage, klippning, föning och lite filmstjärne treatment på slutet.

Maken gick som vanligt till budgetstället och fick sin 15 dollars klippning; en bortrakad polisong (den andra väldigt intakt) och marginellt kortare hår. Han som har satt sig i ära att klippa sig på riktiga sunkställen, har insett att han nog bör byta upp sig till nästa gång.

Vi uträttade några ärenden och inhandlade bla en plast-julgran! Jajemensan! I Sverige är det självklart med en äkta disneygran men här nere skulle jag aldrig drömma om att ta in ett äkta juleträd fullt med aussie-kryp. Världens farligaste spindel finns ju här i trakterna! Nä, plast får det bli de närmsta åren!

God Jul!

En stolt svenska

Det är inte utan att det svenska hjärtat sväller lite av stolthet när man på aussie-tv får höra ett av våra bidrag till engelskan:

Workplace ombudsman!

Känn på den!

Mobilbekymmer

Ska det vara för mycket begärt...
Egentligen?
En liten mobiltelefon. Det är vad jag vill ha. En mobiltelefon.
Alltså, jag har ju en, eller två kanske jag ska säga.
Äsch, jag tar det från början...

Julafton för två år sedan fick jag en ny mobiltelefon i julklapp av maken. En liten söt Samsung E-330. Inget märkvärdig alls. Men fin. Vikbar. Mysig. Vi kom väldigt bra överens, min mobil och jag.

Så emigrerade vi till Australien, eller Stralien som barnen säger. Jag tog ju självklart med mig min finfina Samsung och köpte ett kontantkorts abonnemang hos Telstra, Aussie-Telia. Det visade sig självklart att telefonen var operatörslåst hos Tele2 i Sverige och jag kan förfarande rodna lite i skam över att jag var så blond och inte insåg det från början utan slösade dollar, helt i onödan.

Det blev inte bättre än att jag fick lösa ännu ett abonnemang hos Telstra och fick en telefon på köpet. En SonyEricsson. Vikbar. Inte lika snygg. Omysig. Vi kommer inte överens, min nya mobil och jag.

Ta bara det här med att skicka sms, eller text, som man säger i OZ. Min Samsung har svensk T9 funktion, balsam för en själ som hatar att handjaga 13 tryck bara för att skriva mitt namn. Min SonyEricsson har en massa olika språk att välja mellan; Engelska, Tyska, Turkiska, Franska, Sesotho och IsiZulu.
Inte svenska. På en svensk mobiltillverkares telefon. Gahhhhhh!

Någon vänlig själ föreslog att jag skulle ta kontakt med Tele2 och låsa upp telefonen, vilket jag gjorde via Skype. Jag fick en massa instruktioner och koder och vi diskuterade huruvida betalningen skulle gå till och hur den skulle bekräftas och bla, bla, bla.

Att jag numera bor i Australien blev väldigt besvärligt. Att vårt aussie bankkonto inte godkänner överföringen (av någon outgrundlig anledning) gör det omöjligt. Så jag ringde igen och bad att få betala via våra svenska konton som vi fortfarande har kvar, men se det gick inte för vi befinner oss i Australien(!).
Nytt försök med banken kammade noll, igen.

Nytt samtal till Tele2 om att, pliiiiis, få betala via svenska kontot och NU så kunde de tänka sig att hjälpa till. Vi skickar ett mail med instruktioner, sade telefonissan. Och mailet kom. Med instruktioner på hur jag skulle betala in från vår aussiebank..... igen..... Alltså, vad göra?

Jag gav upp för jag orkade inte spendera en massa tid i telefonkö igen och på mail svarar de inte. Så nu har jag suttit och letat ny mobiltelefon på nätet som det var tänkt svärföräldrarna skulle ta med sig när de hälsar på i november.

Jag har inte så höga krav. Svensk T9-funktion, ej operatörslåst, en bra kamera på minst 2 megapixlar, snygg, helst vikbar, mysig.....
Hua, vilken chock! Priserna ligger på minst 2500 kr upp till 4-5000 kr. Liiiite dyrt, tycker jag. Så det blir ingen telefon, just nu.

Snyft! Jag som bara vill kunna skicka sms utan att få förslitningsskador och kunna smygfota män i för små Speedos på stranden, fula skoluniformer och andra små saker i Australien som livar upp tillvaron. Allt för att dela med mig till er här på bloggen och hemsidan.

Kanske lika bra det inte blev någon ny mobil. Det är antagligen olagligt att lägga ut bilder på män i för små Speedos...

Eller vad tror ni?

Bluebottles på stranden

Barnen och jag spenderade eftermiddagen nere på Bronte beach som ligger en kort bussresa hemifrån. Det har varit en skön dag som varit varm men med svalkande vindar från havet. Det är något med havet som gör gott för själen.

Det har blåst en del i natt så det hade spolats upp en hel del bluebottles på stranden. Det är någon sorts manet med långa tentakler som bränns rejält. Är man överkänslig kan man bli rejält påverkad. J fick en på baksidan av låret men han var relativt opåverkad så den var antagligen död. Man får se upp för de små rackarna.

Födelsedagskalas!

I lördags fick vi äntligen fira mig och grabbarna efter att vi haft riktigt enländiga födelsedagar. Vi grillade på gården med favvokompisarna och hade en riktigt mysig eftermiddag och kväll.

Små kommentarer som piggar upp!

Sista veckorna i Sverige, innan flytten, var ganska hektiska. Det hade bestämts i elfte timmen att maken skulle gå en tre veckor lång kurs nere på huvudkontoret i Köpenhamn innan vi kunde åka ner till Sydney.

Vi hade ett hus att homestyla och förbereda inför försäljningen. Makens syster gifte sig på trettondagen. Planering och ihop-packning med flyttfirman. Bråka med städfirman som genomfört en riktigt usel städning. Alla tusen små ärenden och telefonsamtal som skall genomföras innan en flytt till andra sidan klotet.

Allt detta hamnade på mina axlar då maken var tvungen att befinna sig i Köpenhamn. Det blev sena nätter och tidiga morgnar för att allt skulle hinnas med. Jag var ganska stressad och trött och det var många funderingar över vårt beslut att lämna trygga Sverige.

Jag och barnen hade skjutsat maken till centrum och vinkat av honom. Barnen, som var väldigt pappiga, grät när han gick iväg till pendeltåget. Jag försökte förklara att han kommer tillbaka och att han skulle vara på ett ställe ett tag som heter Köpenhamn.

Drygt en vecka senare passerade vi centrum igen, ute i ett av våra tretusen ärenden, och ena sonen tittar långt efter den lokala Sabis-butiken.
Så säger han: -"Mamma, är pappa färdig Köpa Hamn?"

Morr!

Jag är lite sur.... Nu har jag försökt att ladda upp bilder från helgens födelsedagskalas och utflykt men får nobben av Blogger. Bilderna är tagna med min systemkamera som har 10 pixlar men de är ju inte större än de 8 MB som är maxstorleken. Det har ju fungerat förut, varför inte nu?

Någon som har en aning?

En dag på stranden

Dagar som dessa känns det otroligt avläset med Sverige och surt oktoberregn.

Vi har haft en fantastisk dag med sol och bad tillsammans med favvokompisarna A och T. Barnen har lekt och samlat snäckor medan A och jag har suttit och småpratat och bara njutit av tillvaron.

Dagar som dessa känns Australien så rätt.

Min pappa

Jag är fjärde barnet. Jag är yngst av fyra syskon och är den enda av kvinnligt kön i barnaskaran. Min pappa var 30 år när min äldste bror föddes och 42 år när jag kom till världen 1970. Min pappa är alltså född 1928. Han är äldst av nio syskon. I mars blir han 80 år. En ganska högaktningsvärd ålder.

Mitt minne av pappa i mina barndoms dagar är en hårt arbetande man som ofta handlade middagen på vägen hem från jobbet och hängde kassarna på cykeln (vi hade ingen bil) och tog sig hem i ur och skur. Pappa har alltid varit stark och kånkat och burit grejer. Han har alltid tyckt att man ska göra rätt för sig och varit ganska konservativ. Konservativ i den bemärkelsen att nya påfund som datorer, stereos och tv-apparater var lite suspekta.

Pappa arbetade som dräng när han var 14 år. Han sov ibland på höskullen och hade svårt för när jag poppade popcorn eftersom han tyckte att det luktade råtta. Han har minnen från andra väldskriget och var själv i Korea, på ett M.A.S.H sjukhus, mitt under brinnande krig i början av 1950-talet.

Jag minns när tv´n gick sönder och han nöjt konstaterade att nu skulle det bli lugnt i huset. När jag började skolan gick mamma ut i arbetslivet igen. Pappa blev då den som lagade mat hemma. Det finns ingen i hela världen som kan göra så god brunsås som min pappa. Han är kungen av husmanskost!

Det är ändå med lite förundran som jag konstaterar att min pappa, vid snart fyllda 80 år, har en dator. Han har med lite hjälp fått Skype uppladdad och chattar, mailar och pratar via webkamera som om han aldrig gjort annat. Min stock-konservativa pappa, som alltid tyckt att nymodigheter är lite suspekta, är online.

Jag tycker han är en vass gubbe! Älskade,älskade pappa!

Min lille Nicke Nyfiken!

Dagens kommentar:

E: Mamma! Jag behöver banan!
M: Vill du ha en banan?
E: JA! Jag är apa idag!

Snoppfunderingar

När jag klev ur duschen igår hade jag och Elias följande konversation:

E: Mamma, du har ingen snopp!
M: Nej, mamma är en tjej.
E: Ingen fara mamma, vi kan köpa en snopp till dig!

Bloody Poms!

Australia-England: 10-12.

H2O

Vi pausar på dricksvattnet ur kranen nu.

Vatten på dunk is the new deal.

Giardia var tydligen ganska vanligt i dricksvattnet för några år sedan. Det känns inte som en slump att vi blivit sjuka nu när värmen kom.

Så dunk it is. Till sommaren är över. I mars, eller så.

Många dunkar blir det......

Rugby

Nu drar den igång. Kvartsfinalen i Rugby-VM. Inte så stort i Sverige men ENORMT i Aussieland. Det har skrålats i ett par timmar i grannskapet då aussisarna är på puben och laddar upp inför matchen mot England.

Nyss fick vi höra nationalsångerna och jag måste säga.... Australia Fair slår God Save the Queen, alla gånger.

Även om den skrålas fram!

Go Wallabies! Get those Poms!

Dogrescue

Det var ett trött och vresigt gäng som vaknade i morse. Jag hade gelemuskler och kände mig lite yr, sviter efter våra små kryp. Maken är inte helt tipp-topp heller och barnen är förkylda. Vi orkade inte med några större bravader idag.
Det blev varmt idag igen, 32 grader, och tanken att sitta inne ytterligare en dag kändes lätt motbjudande så vi hasade oss ut i alla fall. Vi har en fin park i närheten, Cooper Park, där man kan sitta i skuggan när barnen leker och lyssna när kookaburrorna skrattar. Så fick det bli.

Och vips, så känns livet lite bättre. Lite vindsus i trädkronorna, porlandet från bäcken och glada, eller nja, i alla fall halvnöjda barn som leker. Lite glass i skuggan så hade vi även nöjda barn.
På vägen hem passerade vi en annan liten oas. Där snubblade vi över en väldigt glad men herrelös vovve.

Det kändes svårt att överge en hund när det finns en massa trafik i närheten men som tur var hade hon ett halsband med ägarens mobilnummer på. Vi ringde och det visade sig att hunden bodde granne med parken och hade rymt när matte var på jobbet. Vi lyckades stänga in henne i säkerhet på bakgården och gjorde mattes dag!

Så det var ett lite gladare gäng som släpade sig uppför backarna hem igen.
Dagens goda gärning: Dogrescue.
Najs!

Ovälkommet besök

Vilken vecka! Vi har haft ovälkommet besök i 1 ½ vecka. Av ett urdjur. Japp! Hur läskigt som helst! Maken började med magont och var lite lös i magen. Nätterna var ett helvete. Han har krälat runt i sängen och på golvet, så ont har han haft. På dagarna har det varit hyfsat. Sedan började han att känna sig bättre.

Natten till lördagen var det dags igen, så han gick till lokala doktorn. Divertikulit (inflammerade tarmfickor) blev diagnosen. Det låter inte så farligt men det kan utveckla sig till blödning eller tarmperforation med sepsis (blodförgiftning) och chock som följd. Inte att leka med. Han fick gå hem i väntan på ultraljud men med stränga order att åka till akuten om han fick ont igen.

På kvällen var det dags igen. In till akuten. Här tyckte doktorerna att det nog rörde sig om njursten. In på röntgen. Inga stenar. Då blev det en hel del kliandes i huvudet på doktorerna. De tog in kirurgerna som bestämde sig för de små raringarna, Giardia Lamblia, ett urdjur, protozo, som finns i vatten som inte renas ordentligt. Maken fick Flagyl och fick åka hem.

Som i ett trollslag blev han bättre! Svag, men inget magont! Toppen tyckte vi nu kan det fungera som vanligt igen. Hepp! I tisdags eftermiddag började jag känna mig obeskrivligt trött. En timma senare en överjävlig magsmärta följd av diarréer. Hela natten.

Igår kunde jag räta på mig och hasa ner till doktorn. Fanns inte en sportsmössa att jag kunnat det innan. De hade fått hämta mig med ambulans. Jag tog med mig makens utskrivningsbesked och fick även jag Flagyl. I dag börjar jag bli människa igen.
Nu hoppas vi bara att barnen klarar sig.

Peppar, peppar, ta i trä!

Fyra år sedan...

Idag är det fyra år sedan våra älskade småkillar föddes.

Grattis på födelsedagen

Jonathan och Elias!

Födelsedag

Jag fyller år idag. 37 år, trettiosju år. Känns ju..... gammalt. Ålderkris, jag?

Jajemensan!