Det här med visum

Jag läste på Petras blogg att hennes visum till Puerto Rico var färdigt och blev lite inspirerad att berätta om hur det gick till för oss och vårt Aussievisum....

Under hösten 2006 blev det klart att vi skulle flytta till Sydney då maken fått jobbet som konsultslusk (hans egna ord!) på företaget som säljer datorsystem till försäkringsbolag och banker. Efter en massa roddande fram och tillbaka med avresedatum så bestämdes det att vi skulle åka i slutet av januari 2007.

Maken låg på om visumen eftersom det kändes viktigt att det inte skulle bli något strul. Det finns olika visum beroende på vad man ska göra i Australien. Turistvisumet tillåter en att stanna i 3 (tror jag) månader. Det finns även ett visum om man vill komma och säsongsarbeta, som många ungdomar gör, och det är på 1 år (tror jag). Sedan finns det ett arbetsvisum (subclass 457) som man kan stanna längre på och som oftast arbetsgivaren sponsrar.

Vi skulle resa in på ett turistvisum. Maken tyckte det lät konstigt och förhörde sig noga om det verkligen skulle vara så. Jo, fick vi veta, det är för meckigt att ansöka om subclass 457 utanför Australien eftersom det ingår läkarundersökning och det är bara vissa som är godkända att genomföra den vare sig man är i Sverige eller Australien. Så turistvisum skulle det bli och så skulle företaget fixa nytt när vi kom hit.

Det tar i runda slängar ett dygn att flyga till Sydney från Stockholm. Ena sonen drog på sig en virusinfektion två dagar innan avresa och var ganska febrig och hostig. Vi var till doktorn dagen innan avresa för att kolla upp honom och fick klartecken att åka. Så vi bordade planet till Bangkok för vår maratonresa.

Eftersom resan bokades så sent hade vi fått de platser som fanns kvar. Mellan Stockholm och Bangkok fick åka i Thai airs absoluta första klass. Vi trodde de hade gjort fel när de visade oss platserna längst fram. Sätena var som lyxfåtöljer som blev en säng med några knapptryckningar. Vi var 12 passagerare i första klass och hade tre flygvärdinnor och egen bar. Urlyxigt och fantastiskt skönt eftersom ena sonen var sjuk och sov mest. Det är antagligen första och sista gången jag åker första klass!!!

Det var ett ganska trött och skitigt gäng som landade i Sydney kl 22 på kvällen. Vi hade fyllt i de där obligatoriska korten ni vet: Har du knark med dig? Ska du utföra terroristhandlingar medan du är i landet? Har du vapen med dig? Vad är syftet med er resa? Och det var här det gick snett.....

Syftet med vår resa var ju att slå ner bopålarna ett tag och arbeta.
Så vi skrev det.
Inte. Bra.
Vi reste ju in på turistvisum! Då får man inte arbeta! Vi blev tagna till sidan och en immigrationsinspektör dök upp. Hon var max 160 cm lång och fullständigt skräckinjagande! Hon spände ögonen i oss och talade om hur allvarligt detta var. Vi riskerade att få åka med vändande plan! Jag kan tala om att mina knän skallrade rätt kraftigt.

Efter ett kortare förhör, som kändes som en hel evighet, fick hon telefonnumret till makens chef. Han blev uppringd kl 23 på kvällen och fick verifiera att han visste vilka vi var och att han gick i god för oss. Motvilligt släppte hon igenom oss och varnade maken att jobba innan hans riktiga visum var klart.

Det var ett skakat gäng som gick till bagagebandet och hämtade ut fyra jätteresväskor, en tvillingvagn och två bilbarnstolar och letade upp en taxi. Taxikillen lyckades klämma in oss fyra och allt bagage i en kombi. Men hur han lyckades med det, det är en annan historia!